221 Dansparet—David 222 serad form (t. ex. Bachs partitor för soloviolin, och för solovioloncell, de romantiska mästarnas valser, mazur-kor och polonäser, för att inte tala om balett och opera), men även de största mästarna har skrivit d. för praktiskt bruk (Mozarts Redoutentänze, Beethovens Mödlingertänze etc.). Även om den mesta för praktiskt bruk skrivna d:en av naturliga skäl måste bli dagsbetonad, finns talrika exempel på d., som sedan de upphört att tjäna till praktiska ändamål fortlever som konstmusik, t. ex. flera Straussvalser. Dansparet, ur par et, kallas sammansättningen av två danser -— en gravitetiskt skridande i två- 1. fyr-takt och en livlig (springdans) i tre-takt — t. ex. pavane-gaillarde under 1500- och 1600-talen. D:s båda danser, som ofta var uppbyggda på samma tema och alltså gav upphov till en slags primitiv variationsform, blev utgångspunkten för danssviten (genom sammansättning av två 1. flera danspar). — Lit t.: T. Nbrlind, Zur Geschichte der Suite (1906). Da Ponte, Lorenzo, venetiansk librettoförfattare (av judisk börd), blev 1773 katolsk präst (han hade döpts 1763), verkade från 1784 som kejserlig teaterförfattare i Wien,skrev där bl. a. texterna till Mozarts Figa-ros bröllop (Le nozze di Figaro, efter Beaumarchais’ komedi), Don Juan (Don Giovanni) och Cosl fan tutte. Senare vistades han i London och New York, där han grundade ett operaföretag och sedan detta gått om intet drog sig fram som språklärare. Här skrev han också sina mycket subjektiva Memorie (4 bd 1823—27, svensk bearbetning av Elisabeth Wærn-Bugge (1929). Darbo, Er ic a, norsk operasångerska, var till 1940 verksam vid olika scener i U. S. A., där hon bl. a. spelat Salome, Tosca, Carmen, Elisabet i Tannhäuser och Mimi i Bohème. Hon gästspelade på Kungl. Teatern i Stockholm senast 1934 och har efter sin återkomst från Amerika vistats i Sverige och framträtt i svensk radio. d’Aubert [dåbä'r], Edvard, 1813 —1872, tysk-svensk violinist. Han blev 1844 violinist i hovkapellet i Stockholm, andre konsertmästare 1861 och Lorenzo Da Ponte. Kopparstick 1 punktmaner efter N. Rogers. förste 1864, samma år lärare i violin vid konservatoriet. Han var även framstående kvartettspelare. David [-i'dd], Félicien, 1810— 1876, fransk kompositör, var korgosse, senare teaterkapellmästare och kyrkomusiker i Aix, blev 1830 elev vid Pariskonservatoriet (Fétis i komp., Benoist i orgel), men anslöt sig året därpå till de religiöst-socialistiska Saint-Simonisterna och utvandrade 1832 till orienten ss. missionär. På grund av pesten återkommen 1835 offentliggjorde han en samling orientaliska sånger, som dock väckte föga anklang. Först 1844 slog han igenom med sin körsymfoni Le désert (”Öknen”). Bland ett flertal operor gjorde endast Lallah Roukh (1862) succé. Han skrev även 24 stråkkvintetter, 4 symfonier, 2 blåsarnonetter m. m. Han blev Berlioz’ efterföljare som ledamot av akademin och bibliotekarie vid konservatoriet i Paris. D. blev skaparen av den musikaliska exotismen och är i detta avsende föregångare till Bizet, Liszt m. fl. — Lit t.: R. Brancour, F. D. (1911 i Musiciens célèbres); J. G. Prod’homme, F. D. d’après sa corresp. inédite (i Mercure mus. 1907 nr 2/3). Da'vid, Ferdinand, 1810—1873, tysk violinist, elev av Spohr i Kassel. Tills han 1836 blev konsertmästare vid Gewandhaus i Leipzig skördade