223 David—Debussy 224 Claude Debussy. han lagrar som konserterande virtuos (särskilt i Ryssland). Från 1843 var han lärare vid Leipzigkonservatoriet (jfr Mendelssohn). D:s betydelse för eftervärlden har varit som utgivare av en violinskola, som använts ända till helt nyligen, samt som be-arbetare av äldre violinlitteratur (”Die hohe Schule des Violinspiels”). Dessa bearbetningar har visserligen efter vår uppfattning av uppförandepraxis av äldre musik fått vika för mera stilfulla utgåvor, men de har dock haft stor betydelse för spridande av kännedomen om såväl äldre italiensk violinmusik som om Bachs solosonater. Som tonsättare lever D. ännu i sina för violinundervisningen komponerade småstycken i Bunte Reihe och Dur und Moll. Hans violinkonserter har däremot fått träda tillbaka från konsertprogrammen. — Litt.: J. Eckardt, F. D. und die Familie Mendelssohn (1888). Da'vid, Joh. Nepomuk, f. 1895, österrikisk organist och tonsättare, studerade vid musikakademin i Wien och blev sedan organist i Wels (Ober-österreich). Han är numera verksam i Leipzig ss. orgellärare (till hans elever hör Alf Linder). D. är en av samtidens bästa tonsättare i polyfon stil (besläktad med Regers). Han har skrivit utmärkta orgelverk och annan kyrkomusik, 2 symfonier, 2 stråkkvartetter och annan kammarmusik, ett oratorium Das Ezzolied för soli, kör och orgel m. m. Debussy [döbysi'], Claude, 1862 —1918, fransk kompositör, den förste store impressionisten, studerade vid Pariskonservatoriet från 1873 (Rom-priset 1884), vistades för studier i Italien 1S85—88 och bodde därefter i Paris. Med sin symfoniska dikt Pré-lude d 1’après-midi d’un faune (1892) föreligger den impressionistiska stilen redan principiellt färdig. D:s stil lägger huvudvikten vid harmoniken, som inte längre inordnar sig under ett tonalt centrum utan snarare utvecklar sig från ackord till ackord. Det klangliga materialet är övervägande dissonant men med föredragande av mjuka klangbildningar. Den melodiska lin j ef öringen och kontra-punktiken får träda tillbaka för en mixturartad sats med parallellförda kvinter, kvarter och hela ackord (do-minantseptim-, kvintsextackord etc.). Hans klangförråd är väl på det hela taget utexperimenterat redan av Liszt, Mussorgskij m. fl. — själv torde D. i detta avseende endast varit nyskapande, när det gäller de kvart- och kvintuppbyggda klangbildningarna — och de harmoniska nyheterna i hans stil torde snarare ligga i hans frigörande av klangmaterialet från de tonala sammanhangen (”kadensen”). Hans styrka ligger i det musikaliska uttrycket av det svävande, det outsäg-bara, det hemlighetsfulla, och han har i detta avseende inte överträffats av någon av sina många efterföljare (Ravel, *Dukas, d’*Aubert, *Roussel, E. *Satie m. fl.). — Bland D:s verk märkes (utom det ovan nämnda) operan Pelléas et Mélisande (1902, Stockholm 1926, texten av Maeterlinck), mysteriet Le martyre de S:t Sébas-tien (1911, d’Annunzio), pantomimerna Jeux (1913) och Khamma (1912), kantaten L’enfant prodigue (1884), orkesterverken Nocturnes, La Mer (1903—05), Almanzor ( symf. dikt, 1886), Printemps (symf. svit, 1887), Rondes de printemps (1909) och Ibé-ria, den konsertanta klarinettfantasin, saxofon- och klarinettrapsodi-erna (alla med orkester) samt danser för harpa (1. piano) och orkester, pianoverk (Estampes, 1903, Ima