225 Debut—Delibes 226 ges, 1909, Children’s corner, 1908, Douze études, 1915, Six épigraphes antiques, fyrh. 1915) och sånger med piano (Ariettes oubliées, 1888 och 1903, Cinq poèmes de Baudelaire, 1890, Fetes galantes, 1892 och 1904, Trois ballades de Villon, 1910), stråkkvartetten g-moll op. 10, sonater (för flöjt, altviolin och harpa, violin och piano samt violoncell och piano) och annan kammarmusik m. m. Han har även skrivit essayer i musikestetiska ämnen, publicerade efter hans död (Mr. Croclie anti-dilettante, 1923). Jfr vidare Correspondance de C. D. et P. F. Toulet, 1929, Correspondance inédite Louys—D. i L’esprit frangais, nr 55 (1931). — L i t t.: A. Suarés, C. (fra. 1923); L. Vallas, D. (fra. 1927); I. Lépine, La vie de D. (1930); samt i svensk översättning R. Rolland, Pel-léas et Mélisande (i Några tonkonstens mästare i våra dagar, 1919). Debut [debu't 1. deby'] (fra.) första offentliga uppträdande. Déchant (fra.) seDiscantus. De'cima (lat.) tionde (tonen, inter-vallet) ters + oktav; stor d. stor ters + oktav, t. ex. c1-e2 etc. Decimo'l (it.) grupp av tio lika långa toner, som tillsammans har samma tidsvärde som en, två 1. fyra räkneenheter: Decresce'ndo (it.) så småningom avtagande i styrka; detsamma som d i m i n u e n d o. D-dur tonart med d som grundton och D-durklangen (d-fiss-a) som tonika samt med två fl vid klaven (för f och c). Den rena D-durskalan består av tonerna d-e-fiss-g-a-h-ciss-/d- etc. Degen, Helmut, f. 1911, tysk komponist, studerade i Köln för Jar-nach, har komponerat orkester- och kammarmusikverk m. m. Deklamationen har mer 1. mindre avgörande betydelse i all vokalmusik. I talsångsartade stilarter, särskilt i sånger med prosatext, t. ex. den gregorianska sångens accentus, sekvensen och recitativet, blir textens innehåll avgörande för hela den rytmiska utformningen. I sånger till text i bunden form, visan, arian, romansen etc., blir formen i första hand beroende av textens meter — musiken s. a. s. skan-derar texten. Om melodin är direkt framsprungen ur textens rytm och innehåll, kan visserligen d. även här bli otadlig. I den enkla folkliga visan, där texten ofta är skriven till en redan förhandenvarande melodi, 1. i operaarian, särskilt där texten är översatt från ett främmande språk, blir det ofta sångarens sak att, jämte den formella betoningen av starka taktdelar och av de rytmiska tyngdpunkterna i perioden, ge texten en d., som även ger uttryck åt innehållet. Detta hänsynstagande till såväl de formella som de innehållsmässiga accenterna är en av sångarens svåraste uppgifter. — Litt.: H. Riemann, Grosse Kompo-sitionslehre 3 bd, s. 197 ff., H. Abert, Wort und Ton in der Musik des 18 Jahrhunderts (Gesammelte Aufsätze, s. 173 ff.), R. Gerber, Wort und Ton in den Cantiones sacrae von Schütz (Abert-Gedenkschrift 1928), W. Kienzl, Die musikalische Deklamation (18S0). Deklamatorium, uppläsning med instrumentalackompanj emang, under romantiken en omtyckt konstform i Sverige, har på senare tid åter börjat komma till heders (Lars Erik *Lars-son m. fl.). Sceniskt d. kallas *melo-dram. de la Berg, M o r g a n, f. 30/8 1910, klarinettist, studerade 1933—35 vid konservatoriet i Stockholm, senare vid Conservatoire royal i Bryssel, har varit engagerad vid Filharmoniska orkestern i Bryssel samt i Stockholm vid hovkapellet (under 4 år) och seden 1937 vid Konserföreningen, är även lärare vid Borgarskolans musiklinje. Vid konserter och i radio har han framträtt både som solist med orkester och som kammarmusikspelare. Delibes [döli'bb], Léo, 1836—1891, fransk kompositör, studerade för bl. a. 8. — Musiklexikon.