255 Dragtrumpet—Dualism 256 men stor utbredning som folkligt instrument. Under detta århundrade har dess tekniska möjligheter utökats i hög grad. På de nu för solistbruk och i dansorkestrar (*Schrammelkvartett, tangoband etc.) byggda bandoneon (uppf. redan 1845) och ackordeon (”pianodragspel”) kan man t. o. m. uppnå en viss virtuositet, även om möjligheterna till fri stämf öring ännu är rätt begränsade. Den tidigare generalbasmässiga 1. tabulaturartade dragspelsnotskriften börjar numera alltmera ge vika för en pianomässig notskrift på två system med violin-och basklav. Dragtrumpet (it. tromba da tirar-si), trumpet med draginrättning (ss. på basun), vanlig under 1600- och 1700-talen, i England använd ända in i vår tid. Drake (af Hagelsrum), Erik, 1788—1870, musikskriftställare och folklorist, studerade i Upsala (1808— 10 amanuens vid Observatoriet), tillhörde den fosforistiska kretsen, upptecknade (under sin tid som godsägare i Östergötland) i samråd med Rääf och Eggert folkmusik, som han sedermera utgav i Arwidssons Svenska fornsånger (1834—42), Afzelius’ Af-sked af swenska folksharpan (1848) och Hyltén-Cavallius’ och Stephens’ Sveriges historiska och politiska visor. Han redigerade också musiken till Valda skrifter av C. M. Bellman (1836—37). 1826 blev han lärare i musikteori vid konservatoriet i Stockholm (1830 professor) samt var 1841 —61 sekreterare och bibliotekarie vid musikaliska akademin och inspektör för konservatoriet. Bland D:s för sin tid utmärkta läroböcker må nämnas Elementarkurs i harmoniläran I (1839, 4 uppl. 1857) och II (1840, 3 uppl. 1857), Läran om kontrapunkten I (1845), Frågor i harmoniläran (1846, 2 uppl. 1849), Allmänna grunder i musik och clavérspelning (1830). Dessutom översatte han ett flertal musikteoretiska och -pedagogiska verk. Han komponerade ett Stabat mater, sångspelet Berggubben (uppf. å Kungl. slottet 1817), en sonat för piano och violin (1816), en stråkkvartett (jämte en ofullständig), ett de-klamatorium Sappho (1813), piano stycken och sånger, det mesta i manuskript. — L i 11.: M. Tegen, E. D. (STM årg. 25, 1943). Dra'mma per mu'sica (it.) ”musikdrama”, fram till mitten av 1600-talet benämning för *opera. Dramstad, Oarl-Erik August, f. 27/2 1894, musikdirektör. Musiklär.-och kantorsex. Han är sedan 1919 knuten till Musikhögskolan där han verkar som lärare i sång. D. är en uppskattad sångpedagog och fungerar som ordförande i Svenska sångpedagog-förb. och Musikhögskolans lärarförening. Drapa (fornisl.), eg. lovkväde (till en levande 1. över en död) med viss konstfull form; av H. Alfvén använt som benämning på en instrumentalsats (till minnet av Oscar II). Dr'dla, Franz, f. 1868, tjeckisk kompositör, var länge verksam i Wien (professor), numera i New York, har komponerat talrika karaktärsstycken för violin och piano, av vilka flera (Berenade, Souvenir, Humoresque m. fl.) nått stor popularitet. Drill (it. trillo, fra. trille, eng. shake, ty. Triller), den ornamentala figur, där huvudnoten ständigt avbry-tes genom den övre växeltonen. D.-en har under olika tider utförts på skilda sätt. Sedan wienklassisk tid utföres den (om inte annorlunda föreskrives genom smånoter) med början på huvudtonen. D.-en följes av efterslag (ett *mordentartat berörande av undre *växeltonen), om stämman rör sig uppåt från d.-en, eljest icke. Se notexemplet. Dualism i harmoniken, den teori, som betraktar dur- och mollklangerna som varandras polära motsatser (jfr Durklang och Mollklang). Den första företrädaren för den harmoniska d. var Zarlino, vars teori dock snart glömdes på grund av den kort tid efter hans död uppkommande generalbaspraxis (som räknade alla ackord som uppbyggda från bastonen och uppåt räknat). Till d. i h. anslöt sig med olika motiveringar bl. a. Ra-meau, Tartini och Goethe (!) men först M. Hauptmann (Die Natur der Harmonik und Metrik, 1853) lyckades på hypotesen om d. i h. uppbygga ett logiskt sammanhängande harmoni-