259 Dubois—Dukas 260 Paul Dukas. genom en snabb tonrepetition kan åstadkommas. Dubois [dyboa'], Frangois Clément T h é o d o r e, 1837—1924, fransk kompositör, var elev vid konservato-riet i Paris (för bl. a. Benoist i orgel och Thomas i komposition). Rompristagare 1861 blev han efter att ha varit kapellmästare vid olika kyrkor i Paris 1871 professor i harmoni vid konservatoriet, organist i kyrkan Madeleine, senare jämte Massenet professor i komposition och 1896— 1905 direktör för konservatoriet. Han liar komponerat oratorier och andra verk för kör och orkester, operor, baletter, orkesterverk (en symfonisk uvertyr, flera symfoniska dikter, sviter m. m.), a cappella-sånger och sånger med piano. Du'cis (Her zog), B e n e d i c t u s, ca 1480—1544, nederländsk komponist, uppvuxen vid kejsar Maximilian I:s hov, var 1514—16 organist i Ant-werpen, senare hovorganist i London. I Wien, där han vistades 1522, kom han i beröring med humanistiska kretsar, vilket hade stort inflytande på hans utformning av den evangeliska kyrkovisan. Som landsflyktig protestant erhöll han 1535 en kyrkoherdebeställning i Schalkstetten vid Ulm. D., som i sina motetter nära ansluter sig till tredje * nederländska skolans stil, blev en av skaparna av den evangeliska koralstilen. — Litt.: Fr. Spitta, B. D. (Monatsschr. für Gottes-dienst und kirchl. Kunst 1913 1 hft). I skönlitterär form är D. skildrad i H. J. Moser, Sinfonische Suite in 5 Novellen (1926). Due (it.) två. Duesberg [dysbärk], Nora se Barano w sky. Duett, sång för två stämmor, oftast med instrumentalt ackompanjemang. Utom i operan, där d.-en vanligen har arians form, kan d. förekomma som fristående romansartad komposition (t. ex. hos Mendelssohn). — D u e 11 i' n o, liten d. — Den instrumentala d.-en kallas i regel *duo. Due volte (it.) ”två gånger”. Dufay [dyfä'], Guillaume, f.före 1400, d. 1474, nederländsk komponist, var 1428—37 sångare i det påvliga kapellet, ca 1438—41 i Paris och 1442 —49 hos påven Felix V och därefter kanonikus i Cambrai. D. blev (jämte *Binchois) skaparen av den s. k. första ^nederländska skolan. Detta skedde genom att till en enhetlig stil förena element ur snart sagt alla 1300-talets gängse stilarter: den italienska *ars nova, den franska balladkonsten från Macliauds epok, den engelska skolan med John of *Dunstable i spetsen. Av hans många mässor, motetter, magni-ficat och smärre andliga och världsliga visor har i nytryck utkommit samlingar av H. Besseler (12 andliga och världsliga satser) och J. Stainer (D. and his contemporaries, 19 satser) m. m. — Litt.: Ch. van den Borren, G. D. (fra. 1926); F. X. Hab-rel, Wilhelm du Fay (1885). Dukas [dyka'], Paul, 1865—1935, fransk kompositör, elev av *Dubois, *Guiraud m. fl. vid Pariskonservato-riet, 1909 professor i orkesterklassen därstädes och 1926 kompositionslärare vid École normale de musique. Han verkade även som kritiker. Trots de relativt fä verk D. lät komma inför offentligheten — några dagar före sin död brände han alla sina outgivna manuskript, symfonier, uvertyrer och kammarmusik — måste han räknas till de bästa franska kompositörerna av Debussys generation. Han lyckades med sitt impressionistiska tonspråk förena en utsökt stämflätningskonst och en ytterst livfull rytmik. Hos oss