261 Dulcian—Du Puy 262 är hans orkesterscherzo L’apprenti sorcier, 1897 (efter Goethes Der Zau-berlehrling) mest känt, men han har även utgivit en symfoni i C-dur (1896), operan Ariadne et Barbe bleue (1907), baletten La Péri (1911), flera uvertyrer och pianostycken. — Litt.: G. Samazeuilh, P. D. (1913); Vincent dTndy, E. Chabrier et P. D. (1920). Dulcia'n, dolcian, dulzian, äldre namn på fagotten, speciellt dess diskant-typ. Dum ka, slavisk visa med episkt 1. lyriskt innehåll, oftast i moll och i långsamt tempo. D. har efterbildats instrumentalt av Dvorak (i pianokvintetten och ”Dumky”-trion). Dunstable [da'nnstebel], John of, ca 1370—1453, engelsk kompositör (möjligen identisk med Lionel *Power) och föregångare till såväl den första nederländska skolan som Tudortidens engelska tonsättare. Hans stil håller ännu i princip fast vid parallellförda terser och sexter (*fauxbourdon), men han ger denna enkla satskonst liv genom *kolorering (diminuering) av *cantus firmus. Flera av hans verk finnes nytryckta i Wooldridges Early English harmony. — Litt.: Cecie Stainer, D. and the various settings of O Rosa Bella (SbIMG II, 1 ff.). Duo (it.), sonat för två instrument. D. för ett stråk- 1. biåsinstrument och piano kallas dock i regel *sonat; undantag i detta avseende utgör Ber-walds och Byströms sonatartade verk för violin och piano 1. violoncell och piano. D.-r för två violiner av Pleyel, Mazas, Dancla, Spohr, Bériot m. fl. användes för pedagogiskt bruk. Duode'cima (lat.) tolfte (tonen, in-tervallet) = kvint + oktav; ren d. — rent kvint + oktav t. ex. c1—g2 etc. Duo'l (it.), två lika långa toner, som spelas under samma tid ss. eljest en normalt tredelad rytm: Du Puy [dypui'], Jean Baptiste É d o u a r d Louis Camille, 1770 1. Édouard Du Puy. Litografi. 1771—1822, fransk-svensk violinist, dirigent, operasångare (baryton) och tonsättare, var i Paris elev av Chabran (violin) och *Dussek (piano), i Berlin för K. *Fasch (komposition), blev vid 16 år konsertmästare i Rheinsberg hos prins Henrik av Preussen, reste som violinvirtuos i Tyskland och Polen från 1790, uppträdde som sådan med stor lycka i Stockholm 1793 och engagerades ss. tredje konsertmästare i hovkapellet samma år (andre 1796). 1799 blev han dessutom premiärsångare men råkade snart ut för Gustaf IV Adolfs onåd och måste resa till Danmark (1800). Här blev han 1802 anställd ss. sångare vid Det kgl. Thea-ter, kreerade bi. a. Don Juans parti vid operans premiär i Köpenhamn 1807, komponerade sångspelet Ungdom og Galskab (1806) och blev sedan han deltagit i Köpenhamns försvar mot engelsmännen 1807 löjtnant. På grund av ”port-épéens honneur” måste han nu uppge sin sceniska bana men kvarstod ss. konsertmästare och sånginstruktör. 1809 förvisades han emellertid från Köpenhamn (efter ett amoröst äventyr med en prinsessa), sökte förgäves anställning i Paris, återkom till Stockholm 1812 och blev kapellmästare vid Kungl. Teatern, uppträdde 1813 ss. vår förste Don Juan (senare även Figaro i Figaros bröllop) och var till sin död vår främste operabaryton.