263 Dur klangen—Durtonart 264 D. P:s konstnärliga verksamhet i Stockholm har blivit mycket olika bedömd. Av sina anhängare avgudad i alla sina mångfaldiga uppgifter, ansågs han av sina motståndare som en synnerligen suspekt företeelse både som människa och konstnär (Haeff-ner: ”Ten ferpannete Tippi sätter hele ten opera på tekatans”). Av allt att döma lyckades han dock föra hovkapellet upp på en förut aldrig uppnådd konstnärlig höjdpunkt och var utan varje tvivel en musikaliskt och sceniskt livfull scenartist. Han tycks även ha varit en god lärare (till hans elever hörde Franz Berwald i violin, kanske också i komposition, och P. M. *Sällström i sång). Han intog en framstående ställning inom Stockholms sällskapsliv, särskilt i sällskapet Par Bricole. ”1 Bricolleriets historia lyser än hans namn med sällspord glans genom den stora del han tog i dess ordenslif, både som solosångare och såsom grundare tillsammans med Fr. Preumayr af den flerstämmiga mans-sången a cappella inomsällskapslifvet. Af de för P. B. skrifna sångerna äro mest bekanta trion ’Agander, Pagan-der och Winberg’ samt manskvartetten ’Douce harmonie’ ” (E. *Åker-berg). Bland hans verk, av vilka en stor del var ägnade sällskapslivet i Stockholm, må nämnas 3 baletter, en rad sångspel och komiska operor, kon-sertanta duor för två violiner, en flöjtkonsert D-dur, kontradanser, valser, marscher, manskvartetter etc. — Litt.-. A. Lindgren, Svenska hof-kapellmästare 1782—1882 (1882)'; F. J. Fétis, Biogr. univ.; É. Eitner, Quellen-Lexikon; J. L. Höjer, Musiklexikon; T. Norlind, Allmänt musiklexikon; S.Walin, Beitr. zur Gesch. der schwed. Sinfonik (1941); C. Nisser, Svensk instrumentalkomposition 1770 —1830 (1943); P. Long des Clavières, J. B. E. du P. (fra., RMI 3, 165 ff.). Durklangen är den av de två konsonanta ackorden, som är uppbyggd med stor ters och ren kvint från primen uppåt räknat. D. torde ha sin naturliga förebild i *övertonsserien, som sammanfaller med den naturtonsserie, som uppkommer vid delning av en sträng 1. annan elastisk kropp i fyra, fem och sex delar: Jfr Konsonant och Moll-klang. Durmoll, den vanligaste formen för molltonarten, alltså med durdominant: Dursubdominant med sext, dur-subdominantens vanligaste karakteristiska dissonans. Dursubdominan-tens sext utgör ett dominantiskt inslag i subdominanten: När d. m. s. upplöser sig till tonikan, stiger den regelbundet till tonikans ters, när den upplöser sig till dominanten ligger den kvar och bildar kvint i dominantharmonin: Jfr Dominantseptimackord och Mollsubdominant med underseptima. Durtonart, den tonartsform, där tonikan och dominanten är durklanger. Subdominanten som oftast är en durklang kan dock utbytas mot sin variantklang (se Molldur). Skenbara