295 Ex improviso—Fafner 296 Ex improvi'so (lat.) oförmodat, oförberett. Exotism, den riktning inom musiken, som i sitt tonspråk anbringar och omsmälter stildrag ur främmande kulturkretsars musik. Försök till e. finner man redan under 1700-talet (hos Mozart bl. a. i Enlever ingen) men först efter abbé Voglers orientaliska resa (1793) infördes verkliga e.-er i konstmusiken. Av betydelse för e.-ens utveckling på operans område blev Fél. David, Bizet, Delibes, Puccini, Kimskij-Korsakov m. fl., inom instrumentalmusiken Liszt, Saint-Saèns, Dvorak, Debussy, Ravel, Sibelius, Stravinskij och många andra. Som e. kan man även i viss mån räkna den jazzmusik, som bygger på negermelodier och efterbildningar av sådana. Jfr N a t i o n e 11 romantik. Exposition 1, exposé, sonatformens första huvuddel, där det tematiska material, som sedermera skall bearbetas i genomföringen, presenteras. Den normala sonatexpositionen är uppbyggd över två mot varandra kontrasterande temata. Det första temat har i den typiska e.-en en kraftfull, livlig, starkt rytmisk karaktär; andra temat, ”sångtemat”, är mera lyriskt 1. graciöst samt går i någon med huvudtonarten besläktad tonart, i dursatser oftast dominant-tonarten, i molltonarter parallellens 1. annan närbesläktad durtonart. Om de båda tematas karaktär är omkastad, brukar man tala om ”sjungande allegro”. Temata förbindes medelst modulerande episoder, uppbyggda ge nom tematiskt arbete 1. passageverk. I större sonatsatser kan dessa överledningar t. o. m. innehålla hela små bi-temata. Exposition 2, i *fugan den första *genomföringen. Expressionism i musiken, den stilart, som för ca 40 år sedan uppstod i Wien genom A. Schönberg (fr. o. m. kammarsymfonin) som en mot såväl den franska impressionismen som den tyska högromantiken riktad opposition. Liksom *impressionismen avstår e.-en från den symmetriskt avrundade formen och från den funktionella har-moniken men även från den bestickande klangligheten, ja, den går så långt, att den frånsäger sig allt vad välklang i traditionell bemärkelse heter. I motsats till impressionismen söker den sina inspirationskällor inte utifrån utan inifrån. Den vill vara en abstrakt, objektiv uttryckskonst anknytande endast till tonsättarens (och åhörarens) inre känsloliv. I sin mest extrema form torde den väl i dag (åtminstone för tillfället) ha spelat ut sin roll. Redan under tjugutalet började e.-en dela upp sig i två vitt skilda riktningar: en polyfont betonad, som sökte kontakt med äldre epokers former (t. ex. Hindemith och hans efterföljare) 1. folkliga rytm- och melodityper (Bartok m. fl.) och en homofon riktning, vars tonspråk med tiden har kommit att alltmera närma sig impressionismen (Anton Webern o. a.). Ex te'mpore (lat.) utan förberedelse, från bladet, även improviserat. F. F, vårt tonalfabets fjärde ton; i medeltidens bokstavstonskrift var f däremot den sjätte (a-b-c-d-e-f- etc.). Fa se Solmisation. Faccio [fa'ttcå], F r a n c o, 1840— 1891, italiensk tonsättare, komponerade de båda märkliga operorna I pro-fughi Fiaminghi (1863) och Amleto (1865), deltog i Garibaldis fälttåg 1866 tillsammans med *Boito, som 1867—68 följde honom till Skandinavien, där han komponerade sin symfoni F-dur. 1868 blev han professor vid konservatoriet i Milano, var även kapellmästare vid La Scala och ansågs vara sin tids bäste italienske dirigent. Facile [fa'ttc-] (it.) lätt utförbart. Fafner, basparti i Wagners scenfestspel *Nibelungens ring.