Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Fagott ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread.
/ Denna sida har aldrig korrekturlästs.
297
Fagott—Falla
298
Fago'tt (it. fagotto ”knippa”, fra.
basson, eng. bassoon),
träblåsinstru-ment med dubbelt rörblad (liksom
oboen) fästat vid ett s-formigt
anblås-ningsrör. F.-en uppstod under
1500-talets senare hälft genom en
dubbel-vikning av skalmejans basform
(pom-mer 1. bomhart). Dess klangfärg är
nasal men mjuk och mindre
genomträngande än oboen (därav det
tidigare vanliga namnet dulcian) men i
stället mera massiv och
”ogenomskinlig”. Omfånget sträcker sig från *B
och når bekvämt till b1 (högst till f2);
den noteras som den klingar i
bas-och tenorklav. F.-en har en för sin
storlek förvånande rörlighet och har
förmågan att i staccato göra språng
på två oktaver och mera även i
snabbaste tempo. Den blandar sig med
lätthet med alla orkesterns instrument.
I den klassiska orkestern är den
dubbelt besatt. Andra f.-en förstärker
kontrabasarna 1. svarar för
träblås-körens basparti; första f.-en
fördubblar i orkestertuttit andra f.-en i
enklang 1. överoktav 1. svarar för en
mel-lanstämma men behandlas (särskilt i
den högromantiska orkestern) ofta
so-listiskt. Som soloinstrument
förekommer den i konserter för f. och orkester
av bl. a. Mozart och Weber. I
kammarmusiken har den en mera inskränkt
användning (Beethovens och Berwalds
septetter, Schuberts oktett etc.). —
Kontrafagotten noteras ss. f. men
Fagott.
Manuel de Falla.
klingar en oktav lägre. Den hör
ursprungligen hemma i militärorkestern
(före tubans uppfinning); i
symfoniorkestern förekommer den från
Beet-hoven (femte och nionde symfonierna)
och i högromantikens opera- och
symfoniorkester, dels ss. basförstärkning
för träblåsarkören, dels i samma
funktion i orkestertuttit. — Högre f.-typer
i f och g förekom under 1700-talet
men är nu komna ur bruk.
Falke, barytonparti i Joh. Strauss*
operett ^Läderlappen.
Falkman, Ludvig Carl Harald,
f. 21/2 1882, sångare (baryton),
arkitekt. Några av hans lärare i sång var
Carl Viberg, William Beck och
Wilhelm Herold i Köpenhamn samt Clara
Klatte i Berlin. Han har gasterat på
Kungl. Teatern i Stockholm, på Finska
operan i Helsingfors och på Volksoper
i Wien. Bland hans roller märkes Tonio
i Pajazzo och Lothario i Mignon.
Falla [fa'lja], Manuel de, f.
1876, spansk tonsättare, var elev till
bl. a. F. *Pedrell och tog i Paris (från
1907) starka intryck av Debussy,
Ra-vel och Dukas, med vilka han även
uppehöll intima personliga
förbindelser. Sedan 1914 är han verksam i
Granada. Tillsammans med
*Grana-dos och *Albéniz är de F. skaparen av
den moderna, impressionistiskt
betonade spanska musiken. Rytmiskt och
melodiskt stöder han sig på den
span
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Fri Nov 21 21:47:29 2025
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/bimuslex/0157.html