297 Fagott—Falla 298 Fago'tt (it. fagotto ”knippa”, fra. basson, eng. bassoon), träblåsinstru-ment med dubbelt rörblad (liksom oboen) fästat vid ett s-formigt anblås-ningsrör. F.-en uppstod under 1500-talets senare hälft genom en dubbel-vikning av skalmejans basform (pom-mer 1. bomhart). Dess klangfärg är nasal men mjuk och mindre genomträngande än oboen (därav det tidigare vanliga namnet dulcian) men i stället mera massiv och ”ogenomskinlig”. Omfånget sträcker sig från *B och når bekvämt till b1 (högst till f2); den noteras som den klingar i bas-och tenorklav. F.-en har en för sin storlek förvånande rörlighet och har förmågan att i staccato göra språng på två oktaver och mera även i snabbaste tempo. Den blandar sig med lätthet med alla orkesterns instrument. I den klassiska orkestern är den dubbelt besatt. Andra f.-en förstärker kontrabasarna 1. svarar för träblås-körens basparti; första f.-en fördubblar i orkestertuttit andra f.-en i enklang 1. överoktav 1. svarar för en mel-lanstämma men behandlas (särskilt i den högromantiska orkestern) ofta so-listiskt. Som soloinstrument förekommer den i konserter för f. och orkester av bl. a. Mozart och Weber. I kammarmusiken har den en mera inskränkt användning (Beethovens och Berwalds septetter, Schuberts oktett etc.). — Kontrafagotten noteras ss. f. men Fagott. Manuel de Falla. klingar en oktav lägre. Den hör ursprungligen hemma i militärorkestern (före tubans uppfinning); i symfoniorkestern förekommer den från Beet-hoven (femte och nionde symfonierna) och i högromantikens opera- och symfoniorkester, dels ss. basförstärkning för träblåsarkören, dels i samma funktion i orkestertuttit. — Högre f.-typer i f och g förekom under 1700-talet men är nu komna ur bruk. Falke, barytonparti i Joh. Strauss* operett ^Läderlappen. Falkman, Ludvig Carl Harald, f. 21/2 1882, sångare (baryton), arkitekt. Några av hans lärare i sång var Carl Viberg, William Beck och Wilhelm Herold i Köpenhamn samt Clara Klatte i Berlin. Han har gasterat på Kungl. Teatern i Stockholm, på Finska operan i Helsingfors och på Volksoper i Wien. Bland hans roller märkes Tonio i Pajazzo och Lothario i Mignon. Falla [fa'lja], Manuel de, f. 1876, spansk tonsättare, var elev till bl. a. F. *Pedrell och tog i Paris (från 1907) starka intryck av Debussy, Ra-vel och Dukas, med vilka han även uppehöll intima personliga förbindelser. Sedan 1914 är han verksam i Granada. Tillsammans med *Grana-dos och *Albéniz är de F. skaparen av den moderna, impressionistiskt betonade spanska musiken. Rytmiskt och melodiskt stöder han sig på den span