- Project Runeberg -  Bonniers illustrerade musiklexikon /
297-298

(1946) [MARC] Author: Sven E. Svensson, Erik Noreen - Tema: Reference, Music
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fagott ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

297 Fagott—Falla 298 Fago'tt (it. fagotto ”knippa”, fra. basson, eng. bassoon), träblåsinstru-ment med dubbelt rörblad (liksom oboen) fästat vid ett s-formigt anblås-ningsrör. F.-en uppstod under 1500-talets senare hälft genom en dubbel-vikning av skalmejans basform (pom-mer 1. bomhart). Dess klangfärg är nasal men mjuk och mindre genomträngande än oboen (därav det tidigare vanliga namnet dulcian) men i stället mera massiv och ”ogenomskinlig”. Omfånget sträcker sig från *B och når bekvämt till b1 (högst till f2); den noteras som den klingar i bas-och tenorklav. F.-en har en för sin storlek förvånande rörlighet och har förmågan att i staccato göra språng på två oktaver och mera även i snabbaste tempo. Den blandar sig med lätthet med alla orkesterns instrument. I den klassiska orkestern är den dubbelt besatt. Andra f.-en förstärker kontrabasarna 1. svarar för träblås-körens basparti; första f.-en fördubblar i orkestertuttit andra f.-en i enklang 1. överoktav 1. svarar för en mel-lanstämma men behandlas (särskilt i den högromantiska orkestern) ofta so-listiskt. Som soloinstrument förekommer den i konserter för f. och orkester av bl. a. Mozart och Weber. I kammarmusiken har den en mera inskränkt användning (Beethovens och Berwalds septetter, Schuberts oktett etc.). — Kontrafagotten noteras ss. f. men Fagott. Manuel de Falla. klingar en oktav lägre. Den hör ursprungligen hemma i militärorkestern (före tubans uppfinning); i symfoniorkestern förekommer den från Beet-hoven (femte och nionde symfonierna) och i högromantikens opera- och symfoniorkester, dels ss. basförstärkning för träblåsarkören, dels i samma funktion i orkestertuttit. — Högre f.-typer i f och g förekom under 1700-talet men är nu komna ur bruk. Falke, barytonparti i Joh. Strauss* operett ^Läderlappen. Falkman, Ludvig Carl Harald, f. 21/2 1882, sångare (baryton), arkitekt. Några av hans lärare i sång var Carl Viberg, William Beck och Wilhelm Herold i Köpenhamn samt Clara Klatte i Berlin. Han har gasterat på Kungl. Teatern i Stockholm, på Finska operan i Helsingfors och på Volksoper i Wien. Bland hans roller märkes Tonio i Pajazzo och Lothario i Mignon. Falla [fa'lja], Manuel de, f. 1876, spansk tonsättare, var elev till bl. a. F. *Pedrell och tog i Paris (från 1907) starka intryck av Debussy, Ra-vel och Dukas, med vilka han även uppehöll intima personliga förbindelser. Sedan 1914 är han verksam i Granada. Tillsammans med *Grana-dos och *Albéniz är de F. skaparen av den moderna, impressionistiskt betonade spanska musiken. Rytmiskt och melodiskt stöder han sig på den span

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Nov 21 21:47:29 2025 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/bimuslex/0157.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free