299 Fa l sett— Fat i n i tza 300 ska folkmusiken, vars ålderdomliga (kyrkotonartliga) tonförråd han lagt till grund för en färgskimrande har-monik. Han har skrivit operan La vida breve (1905, 1913), dockspelet El retablo de maese Pedro (1919), baletterna El corregidor y la molinera (1917), omarbetad under titeln El sombrero de tres picos (1919) och El amor brujo (1915), symfoniska impressioner (1909—15, Nätter i de spanska trädgårdarna för piano och orkester), konsert för cembalo, flöjt, oboe, klarinett, violin och violoncell (1923—26), Atlantida för soli, kör och orkester, pianostycken, sånger samt stycken för olika besättningar (gitarr, harpa etc.). — Litt.: Ro-land-Manuel, M. de F. (fra., 1930), J. B. Trend, M. de F. and Spanish music (1929). Falsett (fr. it. falset t o av lat. falsus, falsk)1, huvud- 1. fistelstämma, motsatsen till bröstton, det av människoröstens register, vars höga och övertonsfattiga toner beror på att stämbanden endast vibrerar i en del av sin längd. F. omtalas först på 1500-talet, då den användes i Six-tinska kapellet ss. ersättning för gossröster, liksom ännu i ryska manskörer. Falso bordo'ne (it., ”falsk bor-dun”) se Faux bourdon. Falstaff, opera av Verdi, texten av A. Boito (efter Shakespeares Muntra fruarna i Windsor) (sv. övers, av Ernst Wallmark), uppf. f. f. g. i Milano 9/2 1893, i Stockholm 16/11 1896. Falstaff, utom titelrollen i Verdis opera F. basparti i Nicolais opera *Muntra fruarna i Windsor. Fana'1 (Flammendes Land), opera av Kurt Atterberg, texten av Oscar Ritter och J. M. Welleminsky efter H. Heines ballad Der Schelm von Bergen, uppf. f. f. g. i Stockholm 27/1 1934. Fancy [fä'nsi] (eng.) ”fantasi”, en i England under 1600-talet odlad polyfon form för tre 1. flera stråkinstrument (utan generalbas). Dess störste mästare var H. Purcell. F. synes vara besläktad med ricercaren (instrumen-talmotetten). Fanda'ngo (spa.), spansk dans med livlig rytm i 3-takt, med takten som räkneenhet men relativt måttligt tempo (ca 60 heltakter i minuten). Fanfa'r (fr. fra.), signal på naturtonerna hos ett bleckblåsinstrument (trumpet 1. signalhorn). Fantasi'a (it.) fantasi, stycke i fri form, under senmedeltiden ofta ungefär detsamma som preambel, toccata 1. ricercare (jfr Fancy). Hos Bach förekommer termen f. för en (stundom tämligen brett anlagd) improvisa-tionsartad inledning till fuga, hos wienklassikerna och romantikerna betyder f. överhuvud ett stycke i fri form, fr. o. m. Liszt däremot parafras över populära melodier. Jfr P o t -p o u r r i. Fantisera se Improvisation. Fasch, Joh. Friedrich, 1688— 1758, tysk komponist, ”Sängerknabe” i Weissenfels, därpå elev vid Thomas-skolan (under Kuhnau), ledde som student ett Collegium musicum i Leipzig, studerade senare hos *Graupner i Darmstadt, skrev 1710—12 en rad tyska operor för bl. a. Hamburg, verkade som violinist i Bayreuth och från 1721 som kapellmästare hos greve Morzin (liksom senare Haydn) i Luca-vec och blev 1722 hovkapellmästare i Zerbst. I högbarockens stil (han var högt skattad av J. S. Bach) har han skrivit 5 kantatårgångar, triosonator, uvertyrer (orkestersviter), m. m. — Litt.: B. Engelke, J. F. F. (Dissertation 1908 och i SbIMG, årg. 10 s. 263 ff.); C. Schneider, F. als Sonaten-komponist (diss. 1932). — Hans son K a r 1 F. (1736—1800) var från 1756 andre cembalist hos Fredrik den store (jämte Ph. E. Bach) och grundade 1790 Singakademie i Berlin, vars förste ledare han blev (efterträddes av sin elev Zelter). Han skrev kyrkomusik (motetter och en 16-stämmig mässa), betydande klaverkompositio-ner m. m. — L i 11.: C. F. Zelter, K. F. (1801); C. v. Winterfeld, bl. a. Ueber F:s geistl. Gesangwerke (1839); M. Blumner, Gesch. der Berliner Singakademie (1891). Fatinitza, operett av Fr. vonSuppé, texten av F. Zell och R. Genée (sv. övers, av Adolf *Lindgren), uppf. f. f. g. i Wien 15/11 1876, i Stockholm dagen därpå (Mindre teatern).