301 Fauré—Felumb 302 Fauré [få-], Gabriel Urbain, 1845—1924, fransk kompositör, studerade för bl. a. Saint-Saèns, blev organist först i Hennes, senare i Paris, var en av grundarna av Société na-tionale de musique, genom vilken institution han (från 1873) blev bekant ss. kompositör, var från 1877 kyrkomusikdirektör i S: te Madeleine i Par is och från 1896 kompositionsprofessor vid Pariskonservatoriet (ss. efterträdare till Massenet), där han 1905—20 var direktör (efterföljare till *Dubois) och ledamot av Akademin. Till hans elever hörde Pavel, *Koechlin, Fl. Smitt och *Roger-Ducasse. I sin stil anslöt sig F. till César Franck och hans skola. Utan att i originalitet och djärvhet nå upp till Franck präglas hans musik av fantasirikedom och nobless i användningen av uttrycksmedlen. Han har skrivit operor och annan scenmusik samt en balett, kyrkomusik (Requiem, 1887) och andra verk för soli, kör och orkester, fantasi för piano och orkester (1918) och betydande kammarmusik (2 pianokvintetter och 2 pianokvartetter, pianotrio, 2 violinsonater, 2 violoncell-sonater m. m.), pianostycken och sånger. — Litt.: G. Servières, G. F. (1930); Ph. Fauré-Frémiet, G. F. (1929); R. Koechlin, G. F. (1927). Faust (Margareta), opera av Gou-nod, texten av Jules Barbier och Michel Carré (efter Goethe) (sv. övers, av Ernst Wallmark), uppf. f. f. g. i Paris 19/3 1859, i Stockholm 5/6 1862, 1/1 1944 spelad 556 ggr i Stockholm. Faux bourdon [få bordä'] (fra.), falso bordone (it.), ”falsk bor-dun”, primitiv flerstämmig sats under medeltiden, utmärkt av rikedomen på parallellförda sextackord, t. ex.: F., som torde ha folkligt ursprung (den engelska *gymel), nådde sin största konstnärliga fulländning med John of *Dunstable och Tudortidens kompositörer i England. Favart [-a'r], Charles Simon, 1710—1792, fransk lustspelsförfatta- Gabriel Fauré. Målning av J. Sargent 1889. re, skrev ca 150 opera- och sångspels-texter, devis under medverkan av sin maka, den firade skådespelerskan Marie J u s t i n e Duronceray F. (1727—-72). Av stort teaterhisto-riskt intresse är hans Théåtre de Mr. Favart (10 bd, 1763—77) och Mémoi-res et correspondances (3 bd, 1808). — Litt.: A. Font, F. (1894); G. Le-tainturier-Fradin, Les amours de Mme F. (1907); A. Pougin, Mme F. (1912). F-dur, tonart med f. som * grundton och F-durklangen (f-a-c) som Monika samt med ett b (för h) vid klaven. Den rena F-durskalan består av tonerna f-g-a-b-c-d-e-/f- etc. Fehrling, Erik, 1733—1808, violinist, blev 1761 hovkapellist och var 1773—86 konsertmästare i hovkapellet. F. kallades 1790 till ledare för Åbo musiksällskap, där han lade ner ett betydande arbete. Av sin samtid ansågs han vara en av de bästa violinister Sverige hade ägt. — Litt.: W. La-gus, Musikaliska sällskapet i Åbo 1790—1890 (s. 16 ff., 1890). Fela (samma ord som fidla) svensk folklig 1. poetisk benämning på violin. Felumb, Svend Christian, f. 1898, dansk oboist och dirigent, bedrev sina musikstudier i Köpenhamn och Paris. Han var oboist i Köpenhamns filharm. ork. 1919—24 och är solooboist i Det Kgl. Kapel från 1924 samt har dessutom som oboist varit engagerad i Paris och New York, med-