307 Filtz—Fingersättning 308 het; oftast torde den dock ha stått på en ganska låg nivå. Under förra världskriget blev det allt vanligare att ersätta pianobeledsagningen med ackompanjemang av en instrumentensemble, som i de större städerna kunde få en orkestermässig sammansättning, i småstäderna däremot oftast inskränkte sig till en trio, duo, kvartett 1. kvintett. Denna mera tungrodda apparat medförde till en början en tillbakagång i anpassningen efter bilderna, men redan under åren efter krigsslutet steg fordringarna även i detta avseende. Vid denna tid började man också när det gällde mera prominenta filmer att låta komponera särskild musik, dels till hela filmer (i Sverige Atterberg, Järnefelt m. fl.), dels småstycken avsedda för vissa i filmerna ofta förekommande karakteristiska scener (stormmusik etc.). Redan 1889 hade Edison gjort försök att låta en filmremsa löpa jämsides med en fonografvals. Det första förslaget att sammanföra bild och ljud på samma filmremsa gjordes 1906 av fransmannen Lauste. Dessa planer strandade emellertid på tekniska grunder och först med lösningen av radions tekniska problem blev frågan om ljudfilmen åter aktuell. 1923 var ljudfilmens tekniska problem löst i princip och från 1926 började ljudfilmen undantränga stumfilmen i U. S. A. Till en början konkurrerade ännu kombinationen film-grammofon med den egentliga ljudfilmen, men redan ca 1930 var den senare förhärskande. Tekniskt är ljudfilmen så beskaffad, att tal, musik och buller genom optiska upptagningar av ljudvågorna inkopieras på filmremsan. Genom en särskild ljudfilmsapparat förvandlas sedan vågrörelsen åter till ljud, som förstärkes genom en högtalare. Ljudet kan upptagas samtidigt med bilden, men det kan också efter upptagningen av bilden inkopieras på filmremsan (ef ter synkronisering) . I den tidigaste ljudfilmen fick musiken i viss mån träda tillbaka för talet (med undantag för rena ”musikfilmer”). Med tiden har emellertid musiken som stämningsför höj ande element fått en allt starkare betydelse och en ofta konstnärlig utformning med för filmen särskilt komponerad musik. Bland svenska tonsättare som har skrivit musik för ljudfilmen må nämnas Hugo Alfvén, Hilding Rosenberg, Lars-Erik Larsson och Eric Bengtsson. —Litt.: E. Bengtsson, Musiken och filmen (Spektrum årg. 3 1933 1—2). Filtz, Anton, 1730—1760, tysk komponist av Mannheimskolan, elev av J. *Stamitz och under honom solovio-loncellist i det Mannheimska hovkapellet. Han har skrivit 41 symfonier, stråktrior, triosonater (med so-listisk violoncellstämma), 3 violoncell-sonater med generalbas, violoncellkon-serter, flöjtkonsertei- m. m. Fyra av hans symfonier har utgivits i nytryck i DTB, III och VII i nytryck (reviderade av H. Riemann), 1 trio Ess-dur i Collegium Musicum samt 3 trior i Mannheimer Kammermusik i DTB XVI. Fina'l, f i n a' 1 e (it.}, sista satsen i en cyklisk komposition. F.-en var i sviten oftast en gigue 1. rigaudon och hade i den flersatsiga sinfonian och sonatan liknande karaktär. I den wien-klassiska sonatcykeln hade f.-en länge en motsvarande karaktär, men hos den siste Mozart och hos Beethoven blev den fullt jämbördig med första satsen; den sistnämnde förläde t. o. m. stundom hela verkets tyngdpunkt till f.-en (9 symf.). I operan blev f.-en fr. o. m. Händel genomkomponerad och blev sålunda en förebild för den Wagnerska helaktsmusiken. Finck, Heinrich, 1445—1527, sydtysk komponist av motetter, mässor och körvisor. Fine (it.) ”slut”, tecknas även Fingersättning (it. applicatura, fra. doigter, eng. fingering, ty. Finger-satz). a) För tangentinstrument. Ända in på 1700-talet begagnades sällan tummen och knappast lillfingret. Först med de större tekniska fordringar J. S. Bachs orgel- och klaver-verk ställde på tekniken blev det nödvändigt att använda alla fem fingrarna. När hammarklaveret började tränga igenom under 1700-talets lopp uppstod nya f.-problem genom oktavspelet och anslaget, som saknat aktualitet vid cembalo- och orgelspelet.