311 Fiol—Fiorillo 312 Annie Fischer. och manskörsången (F. A. Ehrström 1801—50, A. G. Ingelius 1822—68, K. Collan m. fl.). Den första (svenskspråkiga) operan (Kung Karls jakt, f. f. g. 1852) komponerades av den tyskfödde Fr. Pacius (1801—91, skrev även fosterländska sånger ss. Vårt land, Suomis sång, Soldatgossen o. a.), som organiserade det finska musiklivet och efter den tyska nationella romantikens mönster sökte skapa en inhemsk musikstil. I hans spår följde den blide romantikern F. R. Faltin (1835—1918, tyskfödd) och K. Flodin (1858—1925). Starkare nationell och personlig egenart hade J. F. von Schantz (1835—65, Kullervouvertyi’ och andra orkesterverk). Det moderna finska musiklivets grundare blev dock M. Wegelius (1846—1906), ehuru mer ss. organisatör och pedagog än som tonsättare, i vilken egenskap han snarare var romantiker av allmäneuropeisk! snitt är nationell. Den moderna finska stilens förste företrädare blev snarare R. Kajanus (1856—1933, grundare av Filharmoniska orkestern) men i synnerhet J. Sibelius (f. 1865), vars starka musikerpersonlighet har dominerat i finskt musikliv under det sista halvseklet. Bland hans närmaste efterföljare må nämnas de dock mera allmänt nordiskt orienterade A. Järnefelt (f. 1869, svensk hovkapellmästare, som tonsättare wagnerinfluerad), den folklige O. Merikanto (1868—1924, skrev den första finska operan Pohjan neiti 1899), A. von Kothen (1871—1927), den originelle A. Törnudd (1874— 1923, manskörsånger m. m.), den lärde musikforskaren I. Krohn (f. 1867, prof, i musikhistoria vid Helsingfors universitet), som huvudsakligen ägnat sig åt kyrkomusiken liksom M. Nyberg, H. Klemetti (f. 1876, dirigent för Suomen Laulu), A. Maasolo (f. 1885, kördir. och organist) och E. Mårtenson. Starkare nationella drag visar E. Melartin (1875—1937), T. Kuula (1883—1918), E. Furuhjelm (f. 1883), L. Madetoja (f. 1887), L. Ikonen (f. 1888) och H. Kaski (f. 1885). Försök att smälta in modernistiska uttrycksmedel i den nationella stilen har gjorts av E. Linko (f. 1889, utmärkt pianist), A. Launis (f. 1884, finsk talsångsstil i anslutning till runosångerna), V. Raitio (f. 1891, expressionist), Y. Kilpinen (f. 1892, originell lyriker), B. Carlson f. 1890, framstående kördirigent), Laitinen, A. Merikanto (f. 1893), E. Linnala (nyklassiker), N.-E. Foug-stedt, U. Klami, S. Ranta och E. Bergman, medan S. Palmgren (f. 1878, pianokonserter, sånger m. m.) och I. Hannikainen snarare har sökt sina förebilder i allmän-nordisk 1. nyrysk romantik och fransk impressionism. —• Musikvetenskapen i F. har en lärostol vid universitetet i Helsingfors (I. Krohn) och en vid Äbo akademi (Otto Andersson). Bland övriga musikforskare må nämnas Toivo Haapanen (även dirigent vid finska radioorkestern) och A. Launis (se ovan). — Litt.: T. Haapanen (i G. Adlers Hand-buch, 2 uppl., s. 1122 ff.) och Ett kvartssekel finsk musik (VS årg. 16, 1943); A. Launis, Estn.-finnische Ru-nenmelodien (1910 o. 30) och Die karelische Runenmelodien (1930); O. Andersson, Stråkharpan (1923) och Musikaliska sällskapet i Äbo (1940); I Krohn, Über die Art und Entstehung der geistlichen Volksmelodien in Finnland (1899). Fiol, folklig svensk benämning på violin. Fiorillo, Federigo, 1753—tidigast 1823, italiensk violinist och kompositör (f. iBraunschweig), var kapell