317 F-moll—Folkdansen 318 Flöjter, T. v. piccoloflöjt, t. h. tvärflöjt. ss. panflöjt (syrinx) ocli enklare folkliga f.-er ss. lergök och occarina. Blockf.-erna (flüte dmice, ”flöjtduss”) blåses från ena änden genom ett munstycke (blocket, snabeln) och byggdes i upp till nio olika storlekar. De användes för ensemblespel (f.-körer) men knappast för solo- 1. orkesterspel. Med undantag för leksaksinstrument ss. bleckpipa och flageolett undanträngdes blockf.-erna vid mitten av 1700-talet av tvärf.-en men har i våra dagar upplevt en renässans ss. amatörinstrument. Den vanliga tvärf.-en (flüte traversière, ”flöjttravär”, schweizerpipan), som inkom till Europa under 1100-talet men först vann större spridning på 1400-talet, blev från början infanteriets speciella instrument. Under 1700-talet blev den det mondäna soloinstrumentet och användes gärna ss. obligatinstrument tillsammans med koloratursång. I orkestern infördes den först med den nya instrumentalmusiken. Den har genom J. J. Quantz, Th. Böhm och M. Schwedler undergått åtskilliga tekniska förbättringar sedan 1700-talets mitt. F.-en är ett träblåsinstrument men tillverkas numera även av silver. F.-en blåser över (seNaturtoneij i oktaven (liksom oboe, fagott och saxofon) och är relativt övertonsfat-tig och därför i klangen något kylig. Den blandar sig i orkestern bäst med klarinett och fagott; i orkestertuttit har den oftast överstämman. Solis-tiskt blandar den sig också på ett fördelaktigt sätt med harpan. I den wien-klassiska orkestern förekommer den enkelt 1. dubbelt besatt, i den romantiska ofta tre- 1. fyrdubbelt. Som so-listiskt instrument förekommer f.-en ofta under barocken (Bach, Händel, Roman m. fl. samt under wienklassisk tid hos Mozart); i ensemble uppträder den med förkärlek i serenadartade former (t. ex. hos Reger och Rosenberg). Tvärflöjten uppträder oftast ss. sopraninstrument (omfånget c1—c*) och noteras som den klingar. Den lilla f.-en, piccolof., förekommer mest i militärorkester samt i operaorkester för särskilda verkningar (komiska 1. militär iska) samt fr. Beethoven undantagsvis i symfoniorkestern (femte och nionde symfonierna, Egmont-uvert. etc.). Den noteras en oktav lägre än den klingar. Altf.-en finns hos Bach och senare i undantagsfall, t. ex. hos Weingartner och Pfitzner. F-moll, tonart med f som *grund-ton och f-mollklangen (f-ass-c) som *tonika samt fyra b (för h, e, a och d) vid klaven. F-mollskalan består av tonerna f-g-ass-b-c-d(-ess)-e(-ss)-/f- etc. Folkdansen torde liksom folkvisan oftast inte från början ha folkligt ursprung utan snarare vara ”sjunket kulturgods”. Att folkliga danstyper stundom har urbaniserats och blivit societetsdanser behöver inte motsäga antagandet av en sådan utvecklingsgång. Typisk är valsen, som går tillbaka på den folkliga Ländier, vilken i sin tur har sitt ursprung i 1600-talets societetsmässiga Bratlgeiger-tänze. Valsen blev f. ö. under 1800-talet åter mycket snabbt folklig. — Inom den svenska f :s historia intar