319 Folkkonsertförbundet—Forkel 320 polskan från 1500-talets slut en dominerande ställning, men även högre-ståndsdanser som menuetten, senare även kadrilj, angläs och fransäs, har haft sina folkliga varianter. Under 1800-talet började den polonäsartade 16-delspolskan trängas undan av de mera mazurkaartade 8-dels- och triol-polskorna, vidare blev från mitten av århundradet vals, polka (polkett), schottis, rheinländer, masurka m. fl. svenska folkdanser. I våra dagar, då f. åter odlas inom provinsiella spel-mansförbund, inom Svenska ungdomsringen och andra organisationer, visar den äldre polskan åter tendenser att komma till heders. — L i 11.: T. Nor-lind. Studier i svensk folklore (1911) och Svensk folkmusik och folkdans (1930), N. Andersson, Svenska låtar (1921—40). Folkkonsertförbundet i Stockholm se Intim musik. Folkvisan, den enstämmiga visan utan känd diktare och tonsättare, antogs av Herder (som skapade termen Volkslied) vara ett uttryck för folksjälens poetiska (och musikaliska) verksamhet. Att detta ofta är fallet med arbetsvisor, ramsor, vallåtar och andra visor med praktiskt syfte är också troligt. Däremot torde man kunna ta för givet, att den episka f., balladen, till största delen är ”sjunket kulturgods”, d. v. s. konstvisor, som bevarats genom folklig tradition. Att den genom denna miljöförändring har fått vissa stundom genomgripande provinsiella drag, är helt naturligt, durvisor har blivit molli-fierade, mollvisor har fått durkaraktär, kyrkotonartliga melodier kan ha fått dur- 1. mollkaraktär, medan dur- 1. mollvisor kan ha fått kyrkotonartliga inslag. Denna utvecklingsgång är t. ex. alldeles påtaglig i de s. k. folkliga koral-varianterna, av vilka vi har en rad vackra uppteckningar från Dalarna (se N. Andersson, Svenska låtar, bd I), Runö (se C.-A. Moberg, De folkliga koralvarianterna på Runö, STM årg. 21, 1939) och Gammalsvenskby. Här är text och melodistomme hämtade från koralpsalmboken av 1697. Den ursprungliga melodin har emellertid nästan till oigenkännlighet va rierats genom koloraturartade instrumentalismer. Däremot har melodiernas kyrkotonartliga karaktär inte — som man skulle vänta — utplånats utan snarare skärpts. Huruvida detta sinne för kyrkotonart är en i svensk folkton ursprunglig egenskap, 1. om det har förvärvats genom intryck från kyrkotonartliga koralmelodier, är en fråga, som t. v. måste lämnas öppen. Dessa koralvarianter ger emellertid en aning om på vad sätt även de äldre f:na kan ha antagit den skepnad de hade vid uppteckning vid 1800-talets början. Mycket tyder dock på. att dessa ballad-melodier har medeltida ursprung. Betydligt senare torde den lyriska f. vara med dess moderna tonalitet och dess symmetriska, dansartade form. — Litt.: Utom de ovan nämnda även T. Nor-lind. Studier i svensk folklore (1911) och Svensk folkmusik och folkdans (1930). Folie d’Espagne [fåli' däspa'nj] (folia, follia, folie), en under 1600-talet populär dans i tretakt, rytmiskt nära besläktad med sarabanden. I konstmusiken gestaltas f. ofta med *basso ostinato (liksom chaconne 1. passacaglia). Den bekantaste f. är Co-rellis märkliga variationssats, vars tema tidigare har bearbetats av flera tonsättare och sedermera i sin tur har bearbetats av yngre mästare (Liszt, Léonard, Reger, Rachmaninov m. fl.). — Litt.: Om f. som folkdans se T. Norlind, Allmänt musiklexikon och Studier i svensk folklore (1911, s. 370 ff.). Fondamento (it.) grundbas. Forkel, Johann Nikolaus, 1749 -—-1818, tysk musikforskare, blev 1766 korgosse i Lüneburg, 1767 körledare i Schwerin, började 1769 studera juridik i Göttingen men övergick till musikforskningen, var 1770—73 uni-versitetsorganist och blev 1779 uni-versitetsmusikdirektör (1787 hedersdoktor). I sina föreläsningar och avhandlingar framställde F. musikhistorien som ett led i den allmänna kulturhistorien. F. var grundaren av musikvetenskapen som universitets-disciplin i Tyskland. Han började även en serie Denkmäler der Tonkunst (från 1805). Av utomordentlig lär-