323 Forsell 324 John Forsell. där han även vann anseende som operakomponist. 1848 kom han med V. Gallis operatrupp till Stockholm, skrev för detta sällskap sin opera Cristina di Svezia (f. f. g. Stockholm 1849), blev 1849 svensk hovkapellmästare och verkade som sådan till sin död (vid en koleraepidemi). F. torde ha varit en ovanlig dirigentbegåvning. För hovkapellet, som under J. F. Ber-walds senare tid som hovkapellmästare hade gått tillbaka, blev han av stor betydelse, även för konsertrepertoarens förnyelse med klassiska och moderna verk. Han komponerade scenmusik till en rad verk, en mässa (1853), flera uvertyrer och andra orkesterverk, men blev i Sverige särskilt populär genom den komiska operan Advokaten Patelin (f. f. g. 3 mån. efter hans död). — Litt.: Ad. Lindgren, biografi i Svenska hovkapellmästare (1882), i SMT 1908 nr 14 och i T. Norlind, Allmänt musiklexikon. Forsell, Carl Johan (John) Jacob, f. 6/11 1868, d. 30/5 1941, operasångare (baryton), gick först officers-banan och blev löjtnant vid Upl. reg:te 1896 men hade redan 1892 börjat sina vokala studier vid konservatoriet i Stockholm (Julius *Günther). Efter en tvåårig verksamhet som sjukgymnast i Paris återvände han 1895 till Stockholm och blev nu elev av Anders Willman i scenisk framställning och av Signe Hebbe i plastik. Han debuterade som Figaro i Barberaren 26 febr. 1896, och under samma säsong följde de återstående debuterna som Escamillo i Carmen och Alfonso i Leonora. Fr. o. m. hösten samma år var han under 5 år engagerad vid Kungl. Teatern och firade redan nu triumfer som Almaviva i Figaros bröllop, Don Juan, Atterdag i Valdemarsskatten, Holländaren, Tell och Beckmesser i Mästersångarna. Från 1901 verkade han som uppskattad romans- och balladsångare vid turnéer över hela landet och blev som interpret av svenska tonsättare från Söderman till Rangström av stor betydelse för den svenska musikkulturen. Han väckte även uppmärksamhet i Paris och Köpenhamn (1902), där han ock framträdde på scenen. 1903—09 var han åter anställd vid Kungl. Teatern, men detta engagemang tillät honom företaga upprepade konsertresor till Finland och Tyskland samt till U. S. A., där han 1909—10 var engagerad vid Metropolitan i New York. Från 19'12 gjorde han dessutom årliga gästspel i Berlin. Hans rollista hade nu utökats till att omfatta så gott som alla operalitteraturens stora barytonpartier (bl. dessa särskilt Onegin från 1903 och Scarpia i Tosca från 1904). Redan under första världskriget tillkännagav F. med upprepade avskedskonserter sin avsikt att lämna scen och tribun för att helt ägna sig åt sångpedagogik, men 1924 lät han kalla sig till operachef, i vilken egenskap han stannade till 1939. Hans verksamhet som operachef har blivit både högt skattad och svårt häcklad. Han företog långt gående utrensningar bland teaterns personal, vilket säkerligen höjde den konstnärliga (1. kanske snarare den sceniska) genomsnittskvalitén men också sprängde den tidigare mera homogena ensemblen. Själv föredömlig i konstnärlig entusiasm, samvetsgrannhet och arbetsförmåga hade han stora fordringar på sin personal, vilket har varit till stor fördel för andan inom teatern. — Som sångare fängslade han mera genom intelligens, musikali-tet och en utpräglad personlig stil än genom stämmans skönhet och behand