327 Franck 328 César Franck. sam. Men denna lugna yta dolde en starkt pulserande musikalisk fantasi, en känsla för poetiska valörer och ett sinne för färgrik harmonik, besläktad med Liszts och Berlioz’ men i till-lämpningen fullkomligt originell. Som musikertyp står han nära 1600-talets tyska organist- och kantorstyp, som med flit och omsorg skötte sina dagliga göromål, sina lektioner och sin tjänst i kyrkan. En virtuosmässig orgelspelare och en kontrapunktiker utan jämförelse under sin tid höll han från sin småborgerliga miljö uppmärksamheten riktad på det som skedde på musikaliskt område ute i Europa. Och han lyckades förena sin melodiska linjekonst med en harmonisk flödighet på ett sätt, som endast kan jämföras med Regers. Med denne har han f. ö. flera beröringspunkter. F. var den melodiska och harmoniska detaljens mästare; formellt var han stundom mindre lycklig. Detta sammanhänger med, att han saknade sinne för starka kontraster. För det himmelskt ljuva, för det upphöjda hade han alla uttrycksmedel till sitt förfogande liksom för kärleken i dess vackraste yttringar. Han kunde flamma upp, bli entusiastisk, ja till och med patetisk men han saknade totalt sinne för det mörkt demoniska, för dunkla makters spel med den mänskliga psyken. Han var en barnafrom idealist, som endast såg den blå him melen med lätta cirrusmoln men inte de ljungande åskviggarna. Hans musikaliska uppfinningsförmåga är fullt jämförbar med romantikens största mästares. Vad som har kommit att ställa honom i bakgrunden för Wag-ner, Verdi och Brahms är just denna brist på sinne för livets nattsidor. Trots detta har F. fått en oerhörd betydelse för den franska musikutvecklingen från 1860-talet och fram till våra dagar. Etiskt var han ett föredöme för den yngre komponistgenerationen, stilistiskt blev han i många avseenden vägrödjaren för kompositörer som Vincent d’Indy, Guilmant, Widor, Lekeu och många andra, bland dessa svenskar som Emil Sjögren (fr. o. m. slutet av 1880-talet), Erik Åkerberg, Gustaf Hägg m. fl. Han var också en av dem, som skapade uttrycksmedlen för impressionismen, och han har givit direkta impulser åt förimpressionister som Fauré, Lalo, Chabrier och många andra. Efter hans död grundades också i hans anda (av Bordes och dTndy) den för hela den europeiska men särskilt den franska musikutvecklingen oerhört betydande Schola cantorum i Paris. F. hörde liksom Schütz, Haydn och Verdi till de mästare som utvecklade sig ända in i sin ålderdom. I hans stora produktion, som bl. a. upptar 3 operor, oratorierna Ruth (1843— 46), La tour de Babel (1865), Rédemp-tion (1871—72) och Rébecca (1881) och flera symfoniska dikter, har hans tidigare produktion kanske med orätt kommit totalt i bakgrunden för de verk han komponerade under 1880-talet, sitt sista årtionde. Bland dessa verk må nämnas främst hans enda symfoni i d-moll (1889), violinsonaten i A-dur (1886), stråkkvartetten (1889), Variations symphoniques (1885), pianokompositionerna Pré-lude, Choral et fugue (1884), Prélude, aria et final (1886—87, även i version för pianotrio), de symfoniska dikterna Le chasseur maudit (1882), Les Djinns (för piano med orkester, 1884) och Psyché (med kör, 1887—88). Därtill kommer oratoriet Les béatitudes (Bergspredikan, 1869—79), 150: de psalmen, den trestämmiga mässan för