331 Frankrike 332 Vitry även den störste företrädaren för *Ars nova (ballader och motet-ter). Under 1400-talet verkade vid hovet i Burgund en rad märkliga nederländska chansonmästare (Binchois, Dufay, Grenon, Legrand, Grossin m. fl.). Ur denna Cambraiskola utgick Ockeghem, Pierre de la Rue, Gompère och Busnois, tillhörande den s. k. andra nederländska skolan. Något senare (1500-talet) verkade Jean Mouton, Févin, Prioris samt de båda nederländska Arcadelt och Clemens non Papa samt Jannequin, den tonmålande körvisans störste mästare under 1500-talet. Samtidigt med honom skapade Goudimel den första reformerta koralboken, som med små förändringar ännu är i bruk. För den franska orgelkonsten svarade under 1600-talet Titelouze (d. 1633), Cham-bonnières och senare familjen Cou-perin. Andra instrumentalmästare vid denna tid var lutenisten D. Gaultier, gambisten M. Marais och violinisten J.-B. Lully, född i Florens 1632, som dock främst har gått till historien som skaparen av den franska operan (jämte R. Cambert). Som operakompositör efterföljdes han av sina elever Campra, Colasse och Destouches. Först med Rameau, den moderna harmonilärans skapare, fick emellertid den franska operan en med Lully jämbördig mästare, samtidigt som han fullföljde Couperins traditioner inom clavecinspelets område. Under 1750-talet uppstår med J. J. Rousseaus sångspel Le devin du village och under inverkan av neapolitanska mästare som Pergolesi opéra-comique-formen, som vidare odlades av Duni, Monsigny, Philidor m. fl. Påverkad av Gluck, Piecini och det tyska sångspelet utvecklade sig operan under wienklas-sisk tid genom mästare som Grétry, Isouard, Boieldieu, Dalayrac, Méhul, Lesueur samt de båda italienarna Paèr och Cherubini. Instrumentalister var violinisterna Leclair, Mondon-ville, Gaviniés, som i sina violinsonater förde den moderna violintekniken ett gott stycke framåt (de eleganta stråkarterna, som möjliggjordes genom den franska raka stråken med inåtböjd stång). De nya instrumentalformerna överfördes till franskt område av Gossec och J. Schobert och framför allt Cherubini, vilken med sin kammarmusik och sina symfonier blev den franska musikens störste instrumentalmästare för lång tid framåt. Av stor betydelse blev också från 1790-talet violinistgruppen Viotti, Rode, Kreutzer och Baillot. En typisk fransk instrumentalkonst skapades däremot först av Berlioz, som även gjorde en betydande insats på det stora körverkets och operans område. Den främste operakompositören jämte Cherubini var vid århundradets början emellertid Spontini, som förde utvecklingen fram till den ”stora operan” (Meyerbeer, Rossinis Wilhelm Tell, Auberts Den stumma, Halévys Judinnan m. fl.). Den romantiska och komiska operan odlades av Adam, Auber, senare även av Thomas och Gounod, den exotiska av Fel. David och den parodiska operetten av Offenbach m. fl. Vid sidan av Berlioz verkade under 1830-talet i Paris en rad epokgörande instrumentalister ss. Paga-nini, Liszt, Chopin, den märklige dirigenten Habeneck inte att förglömma. I deras spår trädde orgelmästaren C. Franck, som först på 1870—80-talen gjorde sig starkare gällande som tonsättare, Saint-Saens (som skapade betydande verk inom snart sagt alla former och stilarter) och på operans område Delibes, Bizet och Massenet. I C. Francks spår följde de båda orgel-mästarna Guilmant och Widor samt V. dTndy, som genom sin läroanstalt Schola cantorum likaväl som genom sina kompositioner blev en opinions-bildare för generationer av franska musiker. Jämsides med Franckskolan uppstod en koloristisk-exotisk grupp ”förimpressionister” (G. Fauré, Chausson, Pierné), som jämnade vägen för ”impressionisterna” Debussy, Dukas, Ravel, Satie m. fl. Vid sidan av dessa skapade G. Charpentier (1900) sin naturalistiska opera Louise. —■ Vår tids franska musik behärskas av en expressionistisk-nyklas-sisk riktning med Florence Smitt, Roussel, Koechlin, Ibert, Roger-Du-casse m. fl. och av den rent expressionistiska modernistgruppen ”Les six” (Milhaud, Poulenc, Auric, Honegger m. fl.). — Litt.: A. Coeu-