333 Fransk g-klav—Frasering 334 roy, La musique frangaise möderne (1928), J. G. Aubry, La musique frangaise d’aujourd’hui (1919), R. Rolland, Några tonkonstens mästare i våra dagar (sv. övers. 1919), 0. Séré, Musiciens frangais d’aujourd’hui (1911), Th. W. Werner, Musik in Frankreich (1927), H. Wichmann, Grétry und das musikalische Theater in Frankreich (diss. 1928). Fransk g-klav, fransk violin kl av, en under 1600- och 1700-talen vanlig g-klav på det femlinjiga systemets femte (understa) linje. Fransäs, frangaise (fra.), kontradans, som uppkom efter franska revolutionen och har bevarat sin popularitet ända in i våra dagar. Franz, Robert, 1815—1892, tysk komponist, var från 1835 elev av F. Schneider i Dessau, flyttade 1837 tillbaka till sin födelsestad Halle, där han från 1841 verkade som organist och körledare, började 1843 ge ut sångsamlingar och blev 1859 uni-versitetsmusikdirektör (hedersdoktor 1861). På grund av tilltagande dövhet avgick han 1867 från sina ämbeten. Som tonsättare hör F. i viss mån till Schumanns skola, om han också sökte musikalisk näring även från andra källor (medeltida, kyrkotonartlig polyfoni, Bach-stilen etc.). Många av hans ca 350 sånger (till största delen till Heine-texter) nådde redan under F:s livstid stor popularitet och skattades högt även av mästare som Men-delssohn, Schumann, Liszt och Wagner. — Som bearbetare av barockmusik var han alltför mycket bunden av sin egen tids stil, d. v. s. han ersatte generalbasstämman med träblå-sare (första uppl. av den stora Bach-upplagan). Av lärdomshistoriskt intresse är hans brevväxlingar (med S. von Pilsach, 1906, med Meinardus, 1930, med Schumann, i Die Musik årg. 8 nr 5—6). — Litt.: H. von der Pfordten, R. F. (1923). Frasering, ungefär = musikalisk interpunktion. En musikalisk fras motsvarar i språket en mening. Den musikaliska meningen kan liksom den språkliga vara i bunden 1. obunden form, vers 1. prosa, L, som man uttryckt det när det gäller en musikalisk fras, symmetrisk 1. asymmetrisk. Den symmetriska frasen är mest karakteristisk för den homofona stilen medan den asymmetriska oftast hör samman med den polyfona stilen 1. recitativet. Ordet i den språkliga meningen motsvaras av motivet i den musikaliska. Dessa motiv är inte — ss. orden i det skrivna språket — i notskriften skilda från varandra. (Taktstrecken betecknar nämligen i regel inte motivgränserna, utan dessa ligger oftast någonstans inuti takten.) I allmänhet är inte heller sådana för åhöraren påtagligt kända motivgränser nödvändiga för att förstå den musikaliska frasens mening. Men liksom man i det talade språket stundom behöver ge relief åt ett visst ord för att inte meningen skall bli tvetydig 1. oförståelig, blir det ibland nödvändigt att i den musikaliska frasen på ett 1. annat sätt skilja motiven från varandra. Denna f. kan antydas av tonsättaren 1. bearbetaren genom frase-ringsbågar (se B å g a r), genom cesur-tecken (t. ex. ’, ||) genom nyansförändring 1. vid stråkinstrument genom strängväxling. Genom vår notskrifts ofullkomlighet är emellertid flera av dessa f.-tecken flertydiga. Bågar i not-texten kan för stråkinstrument vara stråkbågar, som är mer 1. mindre beroende av spelbarhetsmöjligheterna. Även strängväxlingen kan vara motiverad av dylika praktiska skäl, då det inte alls är säkert, att ett motiv låter sig spelas på en sträng och nästa på en annan. F. ö. betecknar tonsättarna själva inte alltid sina verk så noggrant, allra helst som det skulle betyda, att de kände varje instruments tekniska möjligheter i detalj. Det blir därför oftast exekutörens egen sak att åstadkomma en frasering som på bästa möjliga sätt tolkar melodins innehåll. Oftast räcker det med att den spelande själv har gjort klart för sig verkets byggnad i detalj, vilket överhuvud taget är nödvändigt, om man skall kunna förstå dess innehåll. Har man klart för sig verkets innehåll brukar man utan svårighet kunna gestalta och interpunktera det på ett tillfredsställande sätt. Stundom måste man dock för att undvika tvetydighet tillgripa starkare hjälpmedel. Detta kan ske genom samman-