345 Fuga 346 Fuga (lat.) ”flykt”, ursprungligen benämning på den stränga kanon; under 1500-talet övergår termen på den form av ricercare, där ett tema genomföres i alla stämmor på omväxlande kvint- och oktavavstånd från temats ursprungliga läge. Ännu hos 1600-talets fugmästare (Sweelink, Frescobaldi, Froberger, Muffat m. fl.) beledsagas temat av ständigt nya kontrapunkter och först inemot 1700 når man den tematiskt koncentrerade fug-form, som hos Bach och Händel når sin högsta konstnärliga fulländning. Denna normala f. är i sin enklaste form gestaltad sålunda. Ett kort, karakteristiskt tema, dux, uppträder ensamt i en stämma, upprepas (”besvaras”) därpå i överkvint 1. underkvart, vilket i regel medför en modulation till dominantens tonart i närmast liggande stämma och kallas då comes. Under tiden har den första stämman spunnits vidare ss. kontrapunkt till den nytillträdande stämman. Innan en tredje stämma inför comes i över- 1. underoktav spinnes de båda stämmorna vidare i ett slags mellanspel (divertimento 1. andamento), som modulerar tillbaka till huvudtonarten. På detta sätt införes dux och comes i varannan stämma tills det bestämda stämantalet är uppnått (i tvåstäm-mig f. dux-comes, i trestämmig dux-comes-dux, i fyrstämmig dux-comes-dux-comes etc.). Då föreligger expositionen 1. första genomföringen färdig. Från denna för ett nytt divertimento till nästa genomföring, som kan stå i andra (dock med huvudtonarten besläktade) tonarter, och på detta sätt uppbygges f.-n med ge-nomföring-divertimento-genomföring-divertimento- etc. ända till slutcodan, som ofta genomföres över en orgelpunkt. För att stegra den tematiska intensiteten brukar ofta genomföring-arna längre fram i f.-n pressas tillsammans, så att dux och comes i sträng imitation följer på varandra (stretta 1. trångföring). Denna beskrivning gäller endast f.-ns så att säga skolmässiga byggnad. I själva verket är f. den friaste av alla former och dess arkitektur växlar från fall till fall. Dux kan t. ex. modulera till dominantens tonart, vilket med- Harald Fryklöf. för. att comes måste modulera tillbaka till huvudtonarten. Trångföringar kan uppträda redan i första genomföringen; comes kan följa i förlängda 1. förkortade not värden (augmentation och diminution), comes kan också uppträda i motrörelse mot dux (f. per motum contrarium) etc. De dux och comes beledsagande kontrapunkterna är i den utvecklade f.-n (t. ex. hos Bach) ofta mer 1. mindre troget bevarade genom de olika genom-föringarna. Om en kontrapunkt troget följer dux och comes genom alla ge-nomföringar, kallas den kontrasub-jekt, och om detta är nog karakteristiskt för att kunna gälla som ett självständigt tema, föreligger en dubbelfuga,. På liknande sätt kan bildas fugor med tre 1. t. o. m. fyra samtidigt löpande temata (trippel- och qua-druppelfuga). En dubbel- (trippel-, quadruppel- etc.) fuga kan också gestaltas på så sätt, att de olika fug-temata först genomföres var för sig och sedan förenas till en dubbel- (etc.) fuga. Temat utgör visserligen f.-ns material; f.-ns byggnad bestämmes dock av de genomföringarna sammanbindande divertimenti, som ju även har till uppgift att svara för f.-ns storkadens. F.-ns harmoniska planläggning är desto viktigare som den saknar tonala vilopunkter. Någon stämma