349 Funtek—Furtwängler 350 utgör t. ex. dominantseptiman (det till G-dur-klangen fogade f) ett sub-dominantiskt inslag i dominantharmonin, den för durtonikan främmande tonen i durtonikaparallellen ett dur-subdominantiskt inslag i tonikahar-monin etc. (Se funktionstabeller å nästföljande sidor.) — Litt.: H. Grabner, Die Funktionstheorie H. Rie-manns (1923); S. E. Svensson, Harmonilära (1933) och Till förståelsen av dissonansbegreppet (i STM årg. 13, 1931). Funtek, Leo, f. 21/8 1885, tyskfinsk violinist, pianist och dirigent, studerade vid konservatoriet i Lepzig, blev 1906 konsertmästare vid filharmoniska orkestern i Helsingfors, var 1909—10 kapellmästare i Viborg, 1911—14 och från 1919 violinlärare vid konservatoriet i Helsingfors, 1914 —19 konsertmästare vid hovkapellet i Stockholm och från 1925 kapellmästare vid finska operan i Helsingfors, där han även verkar som musikkritiker och ackompanjatör. Fuo'co (it.) eld; fuoco'so eldigt. Furio'so (it.) rasande, vilt. Furst Igor, opera av A. Borodin (till egen text), sv. övers, av G. von Kraskowski och Ture Rangström, uppf. f. f. g. i Petersburg 4/11 1890, i Stockholm 11/3 1933. Furtwängler, Wilhelm, f. 25/1 1886, tysk dirigent (son till arkeologen Adolf F.), studerade komposition för A. Beer-Walbrunn, J. Rheinberger och W. von Schillings i München, debuterade därstädes som dirigent 1906 (för att rehabilitera sig efter ett misslyckat framträdande som komponist med en symfoni), blev kapellmästare i Zürich, senare i München (under Mottl) och Strassburg (under Pfitzner), var 1911—15 dirigent i Lübeck, 1915—19 operakapellmästare i Mannheim, kom sedan till Tonkünstlerverein i Wien, där han från 1921 ledde Gesellschaft der Mu-sikfreundes sångförening, dirigerade 1920—22 Berliner Staatskapelles symfonikonserter och museikonserterna i Frankfurt a/M., blev 1922 *Nikischs efterträdare som ständig ledare för Berliner Philharmonisches Orchester, 1928 även dirigent för Gewandhaus- Wilhelm Furtwängler. konserterna i Leipzig, leder dessutom de filharmoniska konserterna i Wien. Omedelbart efter första världskriget hade han stora framgångar som gästdirigent i England och U. S. A., dirigerade under 1920-talet årligen Beet-hovenserier med Konsertföreningen i Stockholm, som han sedermera ofta gästat för kortare gästspel. Efter en nödtvungen exil i Schweiz 1935—37 framträdde han efter 23 år åter som tonsättare med en symfonisk pianokonsert (framförd i Berlin 1937), har dessutom skrivit ett Tedeum (1914) och två violinsonater (1937 och 1940). F. är en av samtidens mest egenartade musikerprofiler, världsfrån-vänd men starkt intellektuellt betonad, en faustisk natur med utpräglat sinne för det dramatiska, ja även för det demoniska. Han är den store orkesterfostraren, som suggererar varje orkestermedlem att ge mer än han i själva verket förmår, omutlig i detaljarbetet men samtidigt med en viss im-provisatorisk frihet. Hans tolkning av den klassiska symfonilitteraturens mästerverk växlar från konsert till konsert och ger ändå alltid intryck av sanning och övertygelse. Ej minst egenartad är hans slagteknik, trotsande alla regler för en tydlig stavföring. Hans taktpinne har en egenrörelse, som gör den i det närmaste osynlig för orkestern. I själva verket tycks