361 Föruttag ning—Gabriel i 362 burg och Danzig. Han har komponerat oratorier, kantater och dialoger (ms. i UUB) och gäller som den störste företrädaren för oratorieformen i Tyskland under 1600-talet. Föruttagning, antecipation, i harmoni- och kontrapunktläran en dissonerande ton, som uppkommer genom att en ton ”föruttages” d. v. s. inträder före det ackord, till vilken den hör: G. G, vårt tonsystems femte ton; i medeltidens bokstavstonskrift var g däremot den sjunde (a-b-c- etc.). Gabrie'li, Andrea, ca 1510— 1586, venetiansk kompositör, var elev av * Willaert, blev 1536 sångare vid San Marco, 1566 efterträdare till Merulo som andre organist och var lärare åt sin brorson Giovanni G. och Hans Leo *Hassler. Jämte Willaert var han skapare av den venetianska körstilen, som i motsats till den samtidigt i Rom förhärskande Palestrina-stilen var utpräglat homofon, kroma-tisk och strävande emot den moderna dur-moll-harmoniken. Han har skrivit för orgel Canzoni alla francese (I 1571, II 1605), Intonazioni e toccate (utg. av Giovanni G. 1593), Ricercari (I—-III 1595, Giovanni G.), andliga körverk (Sacrae cantiones, 1565, Cantiones eccles., 1576, Cantiones sacrae, 1578, Psalmi poenit., 1583, mässor, 1572, m. m.) världsliga körverk (5-stämmiga Madrigali, I 1566, II 1570, III 1589, 3-stämmiga, 1575, 4-stäm-miga 1589, 6-stämmiga, I 1574, II 1580, körer till Oedipus tyrannus, 1568, Mascherate, 1601 m. m.). Av hans verk har ett flertal publicerats i nytryck av Winterfeld, Torchi, Wasie-lewski, Bäuerle m. fl. Gabrieli, Giovanni, 1557—1612, venetiansk kompositör, utbildades av Andrea G., verkade 1575—79 under *Lassos ledning vid hovkapellet i München, efterträdde 1568 Merulo som förste organist vid San Marco i Venedig, var lärare åt bl. a. Heinrich *Schütz. G. utvecklade vidare den av Willaert och Andrea G. skapade venetianska körstilen, som han även utformade instrumentalt, ej blott som Andrea G. för orgel utan även för instrumentkörer. Han blev på detta sätt skaparen av orkestern med mot varandra kontrasterande instrumentgrupper. Även om G. var mera kolorist än kontrapunktiker, fick han stor betydelse för ricercareformens utveckling till fuga. G. står på gränsen mellan den musikaliska renässansen och barocken, ja man kan säga att han på en gång var renässansens siste store mästare och den förste barockkomponisten. Bland hans verk må nämnas Madrigali a 6 voci o istromenti (1585), som icke kunnat återfinnas, de 4- å 6-stämmiga Ecclesiasticae cantiones (1589), de 6- till 19-stämmiga Sacrae symphoniae (I 2 uppl. 1597, II 1615), Canzoni e sonate (3- till 22-stämmiga, 1615); dessutom ingår åtskilliga av hans verk i Andrea G:s Concerti, Madrigali, Intonazioni och Ricercari. En samlingsupplaga av G:s instrumentalverk föreligger i den av G. Benvenuti 1931 utgivna Istitutioni e Monumenti italiani I (La musica stro-mentale di San Marco), Sonata pian e forte för violer och basuner har utgivits i original i Scherings exempelsamling (nr 148) samt i praktiska upplagor av Fritz Stein och H. Unger, orgelverk och madrigaler är utgivna i Torchis samling bd 2 och 3, motetter har utgivits av bl. a. Proske, Commer, Griesbacher, Besseler m. fl. — L i 11.: