387 Glee-club—Glinka 388 Alexander Konstantinovitj Glazunov. etc., körverk, solosånger, vartill kommer 3 baletter, musik till O. Wildes Salome och till storfurst Konstantins Judekonungen (1914). Tillsammans med Rimskij-Korsakov fullbordade han Borodins opera Furst Igor. — Litt.: V. Belajev, A. K. G. (3 bd, ry. 1921); J. Glebov, G. (1924, ry.). Glee-club [gli-klöbb] (eng.), amerikansk sångförening, som odlar glee, en tre- 1. fyrstämmig a cappellavisa, oftast för mansstämmor. Glinka, M i c h a i 1 Ivanovitj, 1804 —1857, rysk kompositör, uppfostrades vid adelsinstitutet i Petersburg (företrädesvis språkstudier), idkade samtidigt därmed musikstudier (piano för *Field, violin för *Böhm och teori för Ch. Mayer). 1825 tryckte han sitt första verk, variationer för piano över ett italienskt tema. För att stärka sin svaga hälsa reste han 1829 till Kaukasus men med så dåligt resultat, att han året därpå måste resa till Italien där han stannade 4 år (Milano, Kom, Neapel). Denna tid blev av stor betydelse för hans utveckling som tonsättare. Han studerade flitigt kompositionslärans olika fack och förvärvade stort tekniskt kunnande. På hemresan stannade han i Berlin och sökte där upp den utmärkte teoretikern S. Dehn, hos vilken hans satsteknik fick en sista av-slipning. Dehn, som upptäckte G:s utpräglade begåvning för nationell egenart, rådde honom att skriva musik med rysk melodik och rytmik. Detta var upphovet till de nationella skolorna i Kyssland. Hans första verk i denna anda var operan Livet för tsaren (f. f. g. 1836 i Petersburg), som blev en oerhörd succé. Denna opera är märklig inte bara för sin nya ryska stil utan även genom kontrasterna mellan rysk och polsk musik, som där kommer till synes. Den har också blivit den ryska nationaloperan framför alla andra. Hans nästa opera blev Ruslan och Ludmilla efter Pusjkins fantastiska dikt (f. f. g. 1842). Detta verk visar en påtaglig mognad i jämförelse med det första, och Liszt, som vid denna tid befann sig i Petersburg uppskattade det i hög grad och rådde G. till fortsättning i samma anda. Kedan 1844 tvangs G. emellertid av hälsoskäl att åter lämna Ryssland. I Paris erhöll han verksamt stöd av Berlioz som lät uppföra hans verk och skrev entusiastiska artiklar om hans musik i Journal des Débats. De följande åren (1845—47) bodde G. i Madrid och Sevilla. Denna vistelse gav honom anledning studera den spanska nationalkoloriten, vilken även lämnade spår i hans verk (uvertyrerna Jota Aragonese, Souvenirs d’une nuit d’été ä Madrid). Hemresan företogs över Warszawa, där han bosatte sig för någon tid, levde ett par år åter i Petersburg men måste redan 1851 företa en ny resa till Spanien, vände emellertid vid Pyrenéerna och bodde sedan 21/2 år i Petersburg, sysselsatt med sin självbiografi och nya operaplaner. 1856 begav han sig åter till Berlin, för att med Dehn rådgöra om principerna för bearbetning av gammalryska kyrkliga melodier. I Berlin bröt emellertid sjukdomen slutgiltigt hans motstånd. G. inledde som sagt den långa raden av märkliga ryska tonsättare i nationell stil. Han bildar utgångspunkten för såväl den europeiska riktningen med Rubinstein och Tjajkovskij som för den nyryska skolan. Och detta inte endast genom användning av en rysk melodik utan också genom den höga tekniska kultur, som är utmärkande för den ryska musiken allt intill denna dag. — Utom ovan nämnda