399 Gotik—Gounod 400 Charles Gounod. Teckning av Ingres. efterlämnade en betydande produktion av symfonier och kammarmusikverk, men även mässor, baletter och 11 operor. Han var ivrig republikan och komponerade under revolutionen ett stort antal sånger, hymner och marscher för republikanska fester. — Lit t.: L. Dufrane, G. (fra. 1927), Fr. Hellouin, G. et la musique fran-gaise a la fin du 18e siècle (1903). Gotik brukar man i musikhistorien kalla de stilarter, som dels i tiden löper parallellt med den gotiska byggnadskonsten, dels visar med denna jämförbara stilegenskaper, alltså en förening av monumentalitet, spekulation och objektivitet med stor detaljrikedom. I tiden sträcker sig den musikaliska g.-en från *ars antiqua på 1200-talet till den tredje nederländska skolan vid 1500-talets mitt. Den i detta tidsavsnitt innefattade *ars nova och den begynnande humanismen bör dock undantagas från den gotiska stilen och i stället betraktas ss. *re-nässansföreteelser. Ä andra sidan kan man ss. g. räkna vissa drag i J. S. Bachs, Brahms’ och Regers monumentalt polyfona verk. Goudimel [godimä'll], Cl au de, 1505—1572, fransk kompositör, har tidigare ansetts som Palestrinas lärare, vilken uppgift emellertid numera är vederlagd. Hans tidigare liv är föga bekant, men man vet att han från 1553 var delägare i ett nottryckeri i Paris, 1557—67 bodde i Metz, senare i Besancon och slutligen i Lyon, där han som hugenott mördades under blodbadet 28—31 augusti och kastades i Saöne. Sin musikhistoriska betydelse har han för sina sättningar av texterna till den reformerta rimpsal-taren (1—8 1551—66 ”en forme de motetz”), som fortfarande användes som reformert koralbok (endast med den förändringen, att huvudmelodin flyttats från tenor- till sopranstämman). Han skrev även 3 mässor (1558), tonsatte oden av Horatius samt skrev motetter och chansons. — Lit t.: M. Brenet, C. G. (fra. 1898), G. Becker, G. et son æuvre (1885). Gounod [gonå'], Charles Fran-gois, f. 17/6 1818, d. 18/10 1893, den betydande franske operakompositören, erhöll en vårdad musikalisk fostran av modern som var utbildad pianist, var 1836—38 elev vid konservatoriet i Paris, där Halévy blev hans lärare i kontrapunkt och Paer och Lesueur i fri komposition, fick för kantaten Fernand Rompriset och bedrev under de närmaste åren allvarliga studier i Palestrinastil i Rom. 1841 uppförde han där en trestämmig mässa med orkester, 1842 ett requiem i Wien, blev åter i Paris organist och kyrkokapellmästare, ägnade sig åt teologiska studier och var benägen att gå i kloster. Impulser från tysk romantik och alldeles särskilt från Berlioz bestämde honom dock att välja teatern i stället för kyrkan. Vid denna tid hade han emellertid fäst uppmärksamheten på sig genom sin Messe solennelle, av vilken brottstycken uppfördes i London 1851. Hans tidigaste operor (Sapho, 1851, La nonne sanglante, 1854, den komiska operan Le médecin malgré lui, 1858) slog inte väl ut och jämsides med dem skrev han 3 symfonier, 2 mässor m. m. Först med Faust (som han själv kallade Margarethe), f. f. g. 19/3 1859 på Théåtre lyrique i Paris, slog han slutgiltigt igenom och den hör ännu till operalitteraturens oftast uppförda verk. Från Goethes Faust är visserligen endast den yttre handlingen hämtad. Detta har emellertid inte gjort den sämre som opera betraktad. Den är som sådan ett melodiskt och har