401 Grabner—Grainger 402 moniskt fantasifullt verk, välkling-ande och utan tyngande djupsinnighet. De fyra följande operorna (Phi-lémon et Baucis, 1860, omarb. 1876, La reine de Saba, 1862, Mireille, 1864, La colombe, 1866) gjorde åter föga lycka men med Roméo et Juliette skapade han sin andra världssuccé (1867). Den skiljer sig i vissa avseenden från Faust, orkestern har fått en dramatiskt ledande roll, harmonik och instrumentation är rikare, medan dess melodifägring kanske är mindre framträdande än i Faust. — Efter Romeo och Julia nådde G. aldrig mera samma dramatiska slagkraft. Utom 3 operor (Cinq-Mars, 1877, Polyeucte, 1878, och Le tribut de Zamora, 1881) skrev han scenmusiken till Legouvés Les deux reines (1872) och Barbiers Jeanne d’Arc (1873), 4 mässor och annan kyrkomusik (Stabat mater, Te Deum m. m.), oratorierna Tobias, The Redemption (1882) och Mors et vita (1885), symfonin La reine des apötres och andra orkesterverk, en kantat och smärre körverk, sånger, pianostycken, en pistonskola m. m. — 1870—75 verkade G. i London som körledare (Gou-nod Choir). Här skrev han 1871 sin sorgekantat Gallia (till text ur Jere-mias klagovisor). — Litt.: självbiografi (till 1859, utg. 1875, och Mé-moires d’un artiste till 1859, utg. 1896); J. G. Prodhomme och A. Dan-delot, G. (2 bd, fra. 1911). Se vidare litt.-fört. i Riemanns och Mosers mu-siklexika. Grabner, Hermann, f. 12/5 1886, tysk tonsättare och teoretiker, utbildade sig vid sidan av universitetsstudier (dr jur. 1909) i musik vid konservatoriet i födelsestaden Graz, blev 1910 Regers elev vid konservatoriet i Leipzig (Nikischpriset 1912), följde Reger till Meiningen, var från 1913 konservatorielärare i Strassburg, 1918 altviolinist i Heidelberg, senare teorilärare i Mannheim och från 1924 vid konservatoriet i Leipzig, där han från 1930 även är universitetsmusik-direktör och professor. I anslutning till Regers stil har han komponerat orgel-, kör-, orkester- och kammarmusikverk. Han har även skrivit teoretiska skrifter: Regers Harmonik (1920), Funktionstheori H. Riemanns (1923), Allgemeine Musiklehre (2 uppl. 1930), Lehrbuch der musika-lischen Analyse (1926), Der lineare Sats, Lehrb. des Kontrapunkts (1930). Grabow-Taube, Emma M a t h i 1 -d a Elisabeth, 1852—1940, operasångerska (sopran), utbildades av Fredrika Stenhammar 1868—72 och Mme Viardot-Garcia 1872—75, blev efter debut som Berta i Nürnberger-dockan 1870 engagerad vid Kungl. Teatern i två perioder (1870—71 och 1877—86), blev hovsångerska 1886 och gifte sig samma år med greve Carl Evert Taube. Hon gjorde stor lycka som Anna i Friskytten, Pamina i Trollflöjten, Cherubin i Figaros bröllop, Judinnan, Mignon, Julia m. fi. roller. — Litt.: F. Hedberg, Svenska operasångare (1885), SMT 1894 nr 2 och 1902 s. 81. Gradua'le 1) en mellan episteln och evangeliet uppstämd sång, som genom sin rikare melodik verksamt kontrasterar mot de omgivande lek-tionstonerna. G. följdes alltid av Alle-lujah. — 2) förkortning av Liber gra-dualis (lat., egentligen gradualsång-bok), bok, som innehåller mässans tidegärds sånger (introitus, gradua-ler, offerteorier, kommunioner, alle-lujah-verser och tractus). Graener [grä-], Paul, 11/1 1872, tysk komponist, fick sin första musikutbildning som korgosse i Berliner Domchor, verkade som teaterkapellmästare i London från 1896 (även lärare vid Royal academy of music) och i Wien, var 1910—13 direktör för Mo-zarteum i Salzburg, senare i München, Leipzig (konservatorielärare 1920—24)' och Berlin (direktör för Sternsches Konservatorium 1930. G. har i klassicistisk-romantisk stil skrivit operor (däribland Hanneles Him-melfahrt, 1927, och Friedemann Bach, 1931), orkesterverk (symf. d-moll, sin-fonietta för stråkork. och harpa, sviter, uvertyrer, variationsverk, Die Flöte von Sanssouci m. m.), kammarmusik för olika besättningar, sånger med piano 1. kammarmusikalisk be-ledsagning. Grainger [gréindjer], Percy, f. 8/7 1882, engelsk tonsättare född i Australien, studerade pianospelning hos Kwast och “Busoni i Berlin, kon-