405 Grandioso—Gregoriansk sång 406 Valses poéticos, Estudios eæpresivos m. m.) och pedagogiska arbeten för piano. — Litt.: G. Boladeres-Ibern, E. G. Recuerdos de su vida y estudio critico de su obra (1921); H. Gollet, Albéniz et G. (Les maitres de la mu-sique, 1925); J. Subirå, E. G., su pro-duccion musical, su madrilenismo (1926). Grandio'so (it.) storslaget, värdigt. Grandezza (it.) ”en grands värdighet”, som föredragsbeteckning (nästan parodisk) värdighet. Graun, Joh. Gottlieb, 1702 1. 1703—1771, tysk instrumentalkomponist, var 1713—20 som elev vid Kreuzschule i Dresden även lärjunge till Pisendel i violin, studerade senare hos Tartini i Padova, blev 1726 konsertmästare i Merseburg, där han även undervisade Friedemann Bach, 1731 kapellmästare i Arolstein, 1732 hos kronprins Fredrik (den store) i Rheinsberg och från 1741 konsertmästare vid den nygrundade kungl. operan i Berlin. G. tillhör den nya instrumentalstilens första företrädare och kom som sådan att utöva inflytande på Friedemann och Philipp Emanuel Bach. Han komponerade ett 100-tal sinf onior, violinkonserter, uvertyrer och triosonater. — Litt.: H. Hoffmann, Die norddeutsche Trio-sonate um J. G. G. und Ph. Em. Bach (diss., 1924); K. Mennicke, Hasse und die Brüder G. als Sinfoniker (diss. 1906). Graun, Karl Heinrich, 1703 1. 1704—-1759, tysk oratorie- och operakomponist (broder till Joh. Gottl. G.), kom som elev vid Kreuzschule i Dresden 1714—20 i beröring med Heini-chen, Quantz, Pisendel m. fl. av den dä verksamma Dresden-kretsen, var te-norist och komponist vid operan i Braunschweig (senare vicekapellmäs-tare), kom 1735 som tenor ist till kronprins Fredrik i Rheinsberg (där han sjöng egna solokantater), skrev operan Cesare e Cleopatra, med vilken Berlinoperan 1742 öppnades, skrev sedermera talrika operor för denna scen (Montezuma, 1755, text av Fredrik den store, utg. i nytryck av Mayer-Reinach i DTD XV), föregrep Gluck bl. a. genom förkortning av da-capo- arian till cavatina. Av hans verk uppföres ännu (även i Sverige) hans känslosamma passionskantat Der T od Jesu, (1755). — Litt.: Mayer-Reinach, K. H. Graun als Opemkomponist (SbIMG I, 448 ff.). Se även under Joh. Gottl. G. Graupner, C h r i s t o p h, 1683— 1760, tysk komponist, var som lärjunge vid Thomasskolan i Leipzig elev till *Kuhnau, blev 1706 cembalist vid operan i Hamburg och 1709 vice-kapellmästare i Darmstadt (1712 förste), valdes 1722 till Thomaskantor men nekades avsked i Darmstadt (jfr J. S. Bach). Han har komponerat operor, märkliga kyrkokantater, sinfo-nior, som står på gränsen till den nya instrumentalstilen, konserter, trioson ator och annan kammarmusik samt talrika cembalokompositioner. — Litt.: Fr. Noack, G:s Kirchenmusik (diss. 1916); W. Nagel, G:s Leben (SbIMG X s. 568 ff.) och G. als Sinfoniker (1912). G ra ve (it.) ”tungt”, föredragsbeteckning; användes i äldre musik även som tempobeteckning, ungefär detsamma som adagio. Grazio'so (it., föredragsbeteckning) graciöst, behagfullt. Gregoriansk sång, g. koral, katolska kyrkans efter påven Gregorius den store uppkallade enstämmiga liturgiska sång, har sina rötter dels i den *hebreiska synagogalsången, dels i (delvis missförstådd) grekisk musikteori. Den är i princip enstämmig, uppföres dels solistiskt, dels i växelsång mellan försångare och (unison) kör (responsorium), dels mellan två (unisona) körer (antifon). I sin ursprungliga gestalt är den även rytmiskt obunden, saknar taktart och fast angivna tidsvärden och behåller denna asymmetriska prägel så länge den är avsedd sjungas till bibeltexter och andra liturgiska texter. En rytmisk avrundning får den först genom texter i bunden form (hymn, rimofficium och den senmedeltida sekvensen). När koralen under medeltiden kom att användas som tenor 1. cantus firmus i flerstämmiga kompositioner (mote-tus, motett etc.) utjämnades dess rytm (cantus planus, ”pundnoter”). I den enstämmiga form den g:a s:en allt