407 Gregorius l—Grekland 408 jämt har inom den katolska kyrkans liturgi följer den emellertid det talade språkets rytm. Även melodiskt föreligger inom g. s. två skilda stilprinciper, dels den övervägande på en ton psalmoderande accentus, dels den melodiskt livfullare, ofta starkt melis-matiska concentus. Den äldsta kyrkans sång torde som sagt ha stått nära den österländska med dess från vårt diatoniska tonsystem ganska avvikande prägel. Genom folkliga västerländska inflytanden och genom teoretikernas (den romerske konsuln Boethius, ca 475— 524, m. fl.) försök att på den kristna sången tillämpa vissa av den grekiska teorins principer pressades den g:a s:en redan tidigt in i det diatoniska västerländska tonsystemet. De äldsta bevarade kyrkliga melodierna visar en viss släktskap med våra moderna dur-och molltonarter. Från denna för västerlandet naturliga tonartstyp avlägsnade sig emellertid den g:a s:en dock genom ingrepp av teoretiker som Alcuin (död 804), som uppställde läran om de åtta kyrkotonerna, vilka under 900-talet (återigen genom missförstådd antik musikteori) kom att benämnas efter de grekiska tonarterna (dorisk, hypodorisk, frygisk, hypofrygisk etc.). Den g:a s:en har varit av en oerhörd betydelse för hela den västerländska musikkulturen, ej blott den kyrkliga. Den har haft inflytande på trubadur-, trovèr- och minnesång, på folkliga former som lai och stantipes; psalmodin har givetvis inte heller varit utan betydelse för recitativet. Genom polyfonering av g. s. har uppstått former som motett m. fl., vilka i sin tur har givit upphov till instrumentala former som ricercare, fuga etc. — Jfr vidare Ambrosius, Gregorius, G u i d o av Arezzo, Sekvens, Hymn, P s a 1 m o d i, Mässa, Neumer, Mensuralnotation, Solmisation, Ky r k o to n er. — Litt.: P. Wagner, Einführung in die gregorianischen Melodien (I 1901, II 1905, III 1921), O. Ursprung, Ge-schichte der katholischen Kirchen-musik (Bückens Handbuch 1923 ff.), C.-A. Moberg, Kyrkomusikens historia (1932). Gregorius l (”den store”), påve 590—604, ordnade den kristna kyrkosången (gregoriansk sång, g. koral). Jfr Gregoriansk sång. Grekisk musik se Antik musik. Grekland. Grekerna hade sitt tonförråd ordnat uppifrån och nedåt. Det var tidigast pentatoniskt men utökades senare till ett diatoniskt system (fastställt av Pythagoras och hans lärjungar, jfr Pythagoreiskt tonsystem), som delvis modifierades av Didymos (vid vår tideräknings början) såtillvida, att de ”svävande” terserna ersattes med ”naturliga” terser med de relativa sväng-ningstalen 5:4 och 6:5. Under ”för-fallstiden” uppstod genom asiatisk påverkan även ett kromatiskt (med inskjutna överstigande sekunder) och ett enharmoniskt (med mindre inter-valer än halvtonssteget, felaktigt kallade fjärdedelstoner) tonsystem. Det diatoniska tonsystemet var ordnat i ett skalsystem, som sträckte sig från a1 till (stora) A med (lilla) a som centralton (mese): det ”fullkomliga” systemet, Systema taleion. Detta skalsystem var ordnat i fyrtonsgrup-per (tetrakord), som sammanställdes till skalor. Det viktigaste av alla tetrakord var den doriska e^di-ci-h = 1 + 1 + x/2 tonsteg), som jämte ett likartat (a-g-f-e) bildade den doriska skalan (e1-d1-c1-h-a-g-f-/e- etc.). För att möjliggöra en övergång mellan olika tetrakord hade man ytterligare ett doriskt tetrakord, d1-c1-b-a, som av vissa forskare anses vara det äldsta. Utom det doriska tonsläktet räknade man med ett frygiskt (från d1 och nedåt), ett lydiskt (från c1) och ett mixolydiskt (från h). Förutom sin grundform hade varje tonsläkte två sidoformer: en hyper- (över) och en hypo- (under)skala, som man får genom en förskjutning av tetrakorden. Den hyperdoriska skalan var alltså h1-a1-g1-f1-/e1-d1-c1-h, den hypodoriska a-g-f-e-/d-c-H-A-. Alla dessa skaltyper kunde transponeras, antingen genom att strängantalet ökade, genom att strängarna stämdes om 1. genom att strängarna förkortades (dock inte som på våra stränginstrument utan på så sätt, att man tryckte naglarna uppåt mot strängen).