421 Guermant—Guido av Arezzo 422 Antonio G. (”del Gesü”) (1681— efter 1742), av vars instrument de bästa anses jämngoda med *Stradi-varis. (111. se art. Violin.)’ — Lit t.: H. Petherick, Gius. G. (1906); W. H. Hill, The violinmakers of the G.-family (1931); G. de Piccolellis, Genealogia degli Amati e G. (1886). Guermant [gärma'ng], Henri-ette Simone Joséphine, f. 22/11 1913, belgisk-svensk operasångerska (sopran), studerade violinspelning i Bryssel 1923—34 och sång 1932—36, var 1935—36 engagerad av Anthologie Sonore för grammofoninsjungning av gammal musik och representerade Belgien vid världsutställningen i Paris 1937. Efter två års studier vid opera-skolan i Stockholm debuterade fru G. 1940 vid Kungl. Teatern (Amelia i Simone Boccanegra) och fick samma år fast engagemang. Bland hennes roller må nämnas Aida, Donna Anna i Don Juan och Pamina i Trollflöjten. Guömundsson, Björgvin, f. 1891, isländsk tonsättare och kördiri-gent, var 1926—-28 elev vid Royal College of Music i London, kom 1908 till U. S. A., där han blev organist och kördirigent i Winnipeg, återvände efter 20 år till Island som kördirigent och musiklärare vid latinskolan i Akureyri. För utgivande av hans talrika kompositioner har bildats en förening. Gui, V i 11 o r i o, f. 14/9 1885, italiensk kompositör och dirigent, blev efter studier vid Liceo musicale di S. Cecilia i Rom 1907 dirigent vid Teatro Adriano och har sedan dirigerat i Parma, Neapel, Turin, Lissabon, Milano m. fl. platser och därjämte så gott som årligen vid Augusteo i Rom. 1941 gästdirigerade han i Stockholm på Kungl. Teatern, vid Konsertföreningen och i radio. Som kompositör tillhör han den radikala falangen i Italien. Han har skrivit orkesterverk (Giulietta e Romeo, symf. dikt med sång, 1902), sånger m. m. Guido av Arezzo (Aretinus), ca 980—1050, it. teoretiker (möjligen av fransk börd), från 1029 prior i klostret Avellano. 1027 uppvaktade han påven Johan XIX med ett i den nya notskriften skrivet antifonarium. Denne kunde enligt G:s egen uppgift efter kort undervisning till sin egen överraskning sjunga en för honom tidigare okänd melodi från bladet. A:s uppfinning bestod däri, att han hade satt *neumerna på fyra linjer, som angav tonerna på tersavstånd. För att ange den absoluta tonhöjden (och därmed även de halva tonstegens läge) färgade han c-linjen gul och f-linjen röd. Denna notskriftsreform hängde samman med den vid denna tid så småningom genomförda omformningen av den gregorianska sångens (ursprungligen orientaliska och av orientaliska och sengrekiska tonsystem beroende) tonförråd till vårt diatoniska (pythagoreiska) tonsystem. G. torde även vara uppfinnare av *solmisationen med stavelserna ut, re, mi, fa, sol, la samt möjligheter att modulera från en tonart till en annan (mutation). I sammanhang med dessa båda reformer står uppfinningen av den levande notskrift, som har kallats Guidos hand, som innebar, att olika delar av handen symboliserade olika toner. På detta sätt kunde en melodis stigande och fallande intervaller åskådliggöras genom tecken med handen. G:s hand blev av allra största betydelse för medeltida sångpraxis därigenom, att körledaren så att säga ersatte de nedskrivna noterna med handtecken (keironomi). G:s hand har under senare tid i viss mån återupptagits i söndagsskol-lärarinnans Sarah Ann Glovers 1812 uppfunna Tonic Solfa-metoden och dess påbyggnad av predikanten John Curwen (1816—80), som sedan 1862 är obligatorisk undervisningsmetod i engelska folkskolor. — I flerstämmig-hetens historia har G. blivit av betydelse genom sitt införande av motrö-relsen (occursus) som en motvikt mot den tidigare flerstämmigheten med idel parallellförda stämmor (Orga-num). — Lit t.: H. Wolking, G:s Micrologus und seine Quellen (diss. 1930), P. C. Grossmann, G. von A., Seine Stellung in der Musikgeschichte, Benedictinische Monatschrift årg. 9 1927 s. 401 ff.), J. Wolf, Handbuch der Notationskunde I (1913, s. 132 f.), P. Wagner (i Adlers Handbuch 2 uppl. 1930 s. 119).