459 Hasslo—Hausegger 460 kammarorganist och musikbibliotekarie och stannade i denna egenskap till sin död (vid kejsar Mathias’ begravning i Frankfurt a/M) fyra år senare. ”De samtida tyska mästarne av den venetianska skolan (H. Prae-torius, J. Gallus och J. Eccard) överträffar han i gestaltningskraftens mångsidighet och uttryckets omedelbarhet — det innerliga, kraftfulla och hjärtliga är hans oförlikneliga styrka” (H. J. Moser). Av H:s stora produktion har det mesta utkommit i nytryck. I DTB har följande verk publicerats: Canzonette (1590), Neu Teutsche Gesang (1596), 33 ital. Madrigale (5—8-st., 1596) och utvalda orgelverk; i DTD Cantiones sacrae (1591, 48 lat. motetter), Sacri consentus (1601, 44 vokalsatser för 5—12 stämmor jämte 3 instrumental-kanzoner) och 4—8-st. mässor; Lust-garten (1601, 39 vokala satser utgivna av Fr. Zeller i Eitners publikation bd 15, däri ”Mein Gmüt ist mir ver-wirret”, melodin till psalmen ”0 huvud blodigt sårat” (urval av Arnold Mendelssohn hos Peters), Psalmen und christliche Lobgesänge (Evange-lische Kirchenlieder) ”fugweis kom-poniert” (1607, utg. av Kirnberger för prinsessan Amalia av Preussen 1777, nytryck av R. von Saalfeld, Bärenreiter-verlag. — Lit t.: A. Sandberger, biografi i DTB 5,1, H. J. Moser, Gesch. der deutschen Musik bd 1, 5 uppl. s. 493—504. Hasslo, Fritz Hugo, f. 16/5 1911, operasångare (baryton), studerade från 1937 hos Haldis Ingebjart och J. Hislop och var 1939—40 Kristina Nilssonstipendiat. Sedan 1940 operastipendiat har H. gjort lycka som Guglielmo i Cosi fan tutte under Fritz Busch. Senare har han framträtt både som Papageno i Trollflöjten och Ca-varadossi i Tosca samt som solist med konsertföreningen i Stockholm. Hauer, Joseph Matt h ias, f. 23/3 188*3, österrikisk komponist och teoretiker, ursprungligen folkskollärare, är upphovsman till det s. k. tolvtonssystemet, som ligger till grund för vissa ideologier inom den nyare (*atonala) musiken. Bland hans skrifter må nämnas üéber die Klangfarben (1919, 2 uppl. 1920 un der titeln Lehrbuch der Zwölftöne-Musik, Vom Wesen des Musikali-schen), Deutung des Melos (1923), Vom Melos zur Pauke, Zwölftontech-nik. Han har komponerat oratoriet V/andlungen (Hölderlin), klarinettkvintett med piano, orkestersviter, stycken för stråkkvartett, för violin och piano och andra besättningar. Hauptmann, Moritz, 1792—-1868, tysk musikteoretiker och komponist, var elev i komposition för F. Morlacchi och Weinlich i Dresden samt i violin för Spohr i Gotha, blev 1812 violinist i hovkapellet i Dresden, från 1815 musiklärare i Ryssland, 1820 i Dresden, 1822 violinist i Kas-sel och från 1842 Thomas-kantor och teorilärare vid konservatoriet i Leipzig (hedersdoktor i Göttingen, medlem av Musikaliska akademin i Stockholm). Han var en av grundarna av Bachsällskapet och redigerade de första tre banden av den stora Bach-upplagan. Som teoretiker var han av betydelse som en av de få, som före Riemann företrädde den "dualistiska harmoniuppfattningen (Die 'Natur von der Harmonik und der Metrik, 1853). Han har vidare skrivit Er-läuterungen zu Backs Kunst der Fuge (1841), Die Lehre von der Harmonik (1868), Aufgaben für den einfachen und doppelten Kontrapunkt (samlade av E. Rudorff), Briefe an Franz Hau-ser (2 bd 1871), Briefe an Spohr u. a. (1876) och uppsatssamlingen Opus-cula (1874). Han har även komponerat violinsonater och violinduor, motetter och andra a cappellaverk, sånger m. m. — Lit t.: S. Krehl, M. H. (1918), F. Hiller i Aus dem Tonleben unserer Zeit (2, 1871). Hausegger, Siegmund von, f. 16/8 1872, österrikisk dirigent och komponist, studerade först för sin fader Fried r i ch v o n H. (1837— 1899, den bekante musikesteten, vars mot *Hanslick riktade skrift Musik als Ausdruck, 1885, blev en av den tyska högromantikens viktigaste programförklaringar), för W.. Degner och K. Pohlig samt vid universitetet i Graz, gästdirigerade 1895 vid operan i Graz, var från 1899 i München ledare för Kaimorkesterns folksym-fonikonserter, 1903—06 för musei-