499 Hymn—Håkanson 500 Knut Håkanson. för grammofcnfirmorna Polyphon, Odéon och Sonora. Han är gift med sångerskan Greta Was sberg. Hymn(us), i antik musik = tempelsång, i den tidigaste västerländska musiken antika visor i folklig stil, som försetts med kristen text. H:en är till sin byggnad en strofvisa. Den grekisk-bysantinska h:poesin tog hänsyn till stavelsernas betoning (var accentuerande), den tidigare latinska h:en räknade däremot med stavelsernas längd (var kvantiterande) och övergick först efter 800-talet till accentuerande rytmik. Bland bysantinska h:diktare och -komponister må nämnas syrern E p h r e m (306—73), som under 700- och 800-talen fick två märkliga efterföljare i Johannes från Damaskus och K o s m a s från Jerusalem. Latinska h:er skrevs av Ambrosius (333—97), Pruden-tius (348—ca 410), Sedulius m. fl. — Populärt användes termen h. även för högtidliga profana (national-och folkh. etc.) och andliga sånger (inom anglosaxiskt kulturområde är h. = kyrkovisa). — Litt.: Cl. Blume, Unsere liturgischen Lieder (Hymnar der altchristlichen Kirche, 1932), C.-A. Moberg, Kyrkomusikens historia (1933). Hypodorisk kyrkoton (dorisk plagal, andra kyrkoton) har vid C-durs tonförråd omfånget A-a med d som finaliston, hypofrygisk k. (frygisk plagal, fjärde k.) H-h med e som finaliston, hypolydisk k. (lydisk plagal, sjätte k.) c-c1 med f som finalis, m i x o 1 y d i s k k. (mixo-lydisk plagal, åttonde k.) d-d1 med g som finalis. Hypotonarter se Hypodorisk k y r k o t o n och P 1 a g a 1 a kyrkotoner. Hüsch, Gerhard, f. 2/2 1901, tysk opera- och romanssångare (baryton), står genom sin starka stilkänsla och sitt tekniska mästerskap i främsta ledet bland vår tids sångare i intim stil. Han har ofta konserterat i Sverige. Hådell, Per Gösta, f. 1/5 1903, organist och dirigent, avlade sina examina vid konservatoriet i Stockholm 1925 och studerade därefter dirigering för F. von Weingartner, B. von Paumgartner och Hans Duhan samt partituranalys för Bruno Wal-ther. H. var 1926—30 kapellmästare och organist vid Svensk Filmindustri, från 1927 musiklärare vid Norra latin i Stockholm och från 1928 organist i S:a Catharina församling. Han har gästdirigerat vid Konsertföreningen, Radiotjänst och i finsk radio och har som ackompanjatör företagit konsertresor på kontinenten och i U. S. A. Som tonsättare har han framträtt med manskvartetter och solosånger. Håkanson, Knut Algot, 1887— 1929, tonsättare, studerade i Upsala filosofi och snråk och samtidigt därmed komposition för J. »Lindegren (1906—08), R. »Liljefors (1913—14) och J. Schreyer i Dresden samt piano hos Knut Bäck i Göteborg. 1916—25 var han dirigent för Borås’ orkesterförening och därefter musikrecensent i Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning. Som tonsättare slets H. mellan högromantiska och förklassiska stilideal, vid vilka senare han med tiden blev allt starkare förankrad. Hans kontrapunktiska kunnande var imponerande och han hade förmåga att använda sin teknik med en starkt kombinatorisk fantasi. Han skrev orkesterverk (konsertuvertyr op. 10, 1917, sviterna op. 13, op. 14 och op. 27, divertimento op. 31, Sérénade dra-matique op. 2, 1913, var. över ett tema av Lomjansgutten och romans [båda