513 Höl ler—Höpken 514 andra pianocykler) men först med Ber-lioz, Chopin, Liszt och Wagner bildar h. sin särskilda epok. Högromantiska drag ingår ofta i exotismen och den nationella romantiken, hos Mendels-sohn ännu endast antydningsvis' (He-briderna och skotska symfonien) men hos nyryssarna, Rubinstein och Tjaj-kovskij, hos tjeckerna Smetana och Dvorak samt hos franska kompositörer som César Franck och hans skola, hos Bizet, Saint-Saèns och förimpres-sionisterna mera målmedvetet. Riktningen Berlioz—Liszt får sin tekniskt mest fulländade utlöpare i Richard Strauss, medan Bruckner och Mahler ännu åtminstone i stort sett fastän med oerhört stegrade proportioner håller fast vid de klassiska formerna, som de dock fyller med ett äkta hög-romantiskt tonspråk. Karakteristiskt för h. är vidare den laddade harmoni-ken, som i Wagners Tristan, Strauss’ tidigaste symfoniska dikter och operor samt i Regers stora orgelverk genom koncentration av kadensen och starka anhopningar av dissonansbildningar hotar att spränga tonaliteten, vidare jätteorkestern, där redan Berlioz frångick den klassiska principen att utnyttja instrumenten efter deras natur och i stället söker påfallande verkningar, delvis genom att införa en rad i orkestern icke tidigare 1. endast tillfälligt använda instrument (piccoloflöjt, engelskt horn, kontra-fagott, basklarinett, kontrabastuba och valthornstubor, harpor, flygel, celesta, exotiska slaginstrument av olika slag, stråkinstrumentens flageo-lettoner etc.). Vid sidan av de orkes-trala massverkningarna står en kammarmusikalisk utformning av detaljerna och ett aldrig tidigare hört klangligt raffinemang. — Litt.: E. Bücken, Musik des 19. Jahrhunderts bis zur Möderne (1935). Höller, Karl, f. 25/7 1907, sydtysk komponist, elev av Joseph Haas, lärare vid musikakademin i München, har i nyklassicistisk anda komponerat orkesterverk, av vilka en symfonisk fantasi över ett tema av Fresco-baldi har framförts av Konsertför- Arvid Niklas von Höpken. Målning av J. H. Scheffel. Björnstorp. eningen i Stockholm under Furtwäng-ler och Passacaglia och fuga i svensk radio. Höpken, Arvid Niklas von, 1710—1778, officer och tonsättare, blev 1725 volontär i svenska armén, övergick efter några år i hessisk tjänst, deltog i kriget mot Ryssland, togs tillfånga men frigavs 1743, blev 1759 överste vid drottningens livregemente i Pommern, 1769 generalmajor, utträdde ur aktiv tjänst som generallöjtnant strax före sin död. Om hans musikaliska utbildning vet man ingenting, men det är tänkbart att han fått undervisning av F. Chelleri som under 1730-talet var hovkapellmästare i Cassel. Under inflytande av den neapolitanska operaskolans flödiga metodik och fantasifulla harmonik men också av barockens gedigna tyska sats-konst har han komponerat juloratoriet Försök af en pastorale på wår Herres och Frälsares Jesu Christi nådericka födelse (1751), en solokantat Teseo, 2 seriösa operor II re pas-tore (Metastasio) och Catone in Utica samt den komiska operan II Bevitore (Drinkaren, 1755), 2 Sinfonie per la chiesa och en operauvertyr. — Litt.: Einar Sundström, A. N. von H. och hans komiska opera II Bevitore (STM, årg. 18, 1936). 17. — Musiklexikon.