517 Impetuoso—Ingelbrecht 518 lmpetuo'so (it.), ”stormigt”, före-dragsbeteckning (redan hos *Tartini). Impressa'rio (it.), organisatorisk ledare av turnéer. Impressionism i musiiken, den stil-art, som mot slutet av 1800-talet uppstod i Frankrike som en mot såväl den klassicistiska formalismen som mot den svulstiga högromantiken oppositionell riktning. Dess förste store företrädare blev Claude Debussy. I.-en avstår från en symmetriskt avrundad formgivning och bildar formen med hänsyn till de föremål 1. stämningar den vill karakterisera. Den är emellertid inte att betrakta som ett slags realistiskt tonmålande programmusik utan vill snarare ge en föreställning om det intryck tonsättaren har av det yttre objektet. Den impressionistiska effekten nås genom den klangliga verkan hos ackordet som sådant och genom växlingen från ackord till ackord och förstärkes genom en raffinerad instrumentbehandling. Den melodiska och kontrapunktiska linjeföringen blir alltså bisaker liksom ackordens funktioner inom tonarten. — De impressionistiska medlen kan spåras långt tillbaka i tiden. Vi kan finna dem hos de italienska kromatikerna (Marenzio, Gesualdo, Monteverdi m. fl.) omkring år 1600, vi finner tillfälligtvis impressionistiska drag hos J. S. Bach (t. ex. i d-moll-toccatan), Beethoven (pastoralsymfonin, början av herdesången), Schumann, Berlioz, Chopin, Liszt (som i hög grad skapade den harmoniska förutsättningen för i.), Wagner och de övriga högromantikerna liksom hos nyryssarna (i synnerhet Mussorg-skij och Rimskij-Korsakov). Ideologiskt hör i.-en dock närmast samman med det impressionistiska måleriet mot slutet av 1800-talet (Cézanne, Mo-net, Manet, Pissarro, Sisley m. fl.) och de dekadenta fin-de-siècle-diktarna (ss. Mallarmé, Baudelaire, Verlaine, Oscar Wilde o. a.). Den musikaliska i.-en nådde redan med sin skapare Debussy sin högsta konstnärliga fulländning. Från honom utvecklar sig den i olika riktningar: exotismen hos Ravel, Albéniz, de Falla, C. Seott, i viss mån Puccini, Respighi och många andra, symbolismen hos Skr jabin, Schreker m. fl. och den programmatiska realismen hos Richard Strauss och andra sena högromantiker. Den nordiska i.-en inleddes av Emil Sjögren (fr. o. m. Jacob-sensångerna op. 22). Den fick med svenskarna H. Mankell, Ture Rang-ström, finländare som Sibelius m. fl. och norrmän som Monrad-Johansen oöh Sverre Jordan sin särprägel, som i klangligt avseende skiljer den högst avsevärt från den franska i.-en. — Det dråpslag som riktades mot i.-en av den musikaliska *expressionismen blev inte dödande. Expressionisterna tycks nämligen alltmera under senare tid återvända till ett tonspråk som starkt påminner om det impressionistiska. — Litt.: O. Wartisch, Studien zur musikalischen I:us (diss., 1928)1; H. Mersmann, Die möderne Musik (i Bückens Handbuch, 1927, s. 100 ff.); K. Westphal, Die möderne Musik (1928, s. 47 ff.). Impromptu (fra. efter lat. in promptu, ”i beredskap”), under romantiken instrumentalt fantasistycke (quasi-improviserat), förekom f. f. g. 1822 hos Worzischek och *Marschner, senare hos Schubert, Chopin, St. *Hel-ler m. fl. Improvisation, ett fritt instrumentalt fantiserande, antingen över ett givet tema 1. med programmatisk 1. stämningsmålande tendens. Impro-visatörer av förstnämnda slag var t. ex. Bach och Händel (under vår tid Wilhelm *Kempff), vilka kunde improvisera fugor och andra stycken i sträng form. Bland kända programmusikaliska improvisatörer må nämnas abbé Vogler, bland improviserande stämningsmålare Beethoven och bland svenskar Emil Sjögren. Indien se Orientalisk musik. Ingelbrecht, Désiré-Émile, f. 17/9 1880, fransk kompositör och dirigent, studerade vid konservatoriet i Paris, stod Debussy nära under dennes senare år, verkar sedan 1908 som dirigent, 1920—24 vid Svenska baletten i Paris, från 1932 vid Opéra comi-que, har i impressionistisk stil komponerat baletter, symfoniska dikter, kammarmusik (däribland en kvintett för stråkkvartett och harpa), verk för kör och orkester, pianostycken m. m.