519 In majorem Dei gloriam—Instrumentalstilen 520 Han har varit gift med den svenska dansösen Carina Ari (Karin Jansson, f. 14/4 1'897). In majorem Dei gloriam (lat.), förk. I. m. D. g., ”till Guds äras förhärligande” (jesuiternas valspråk), vanlig underskrift i katolska (och även protestantiska) kyrkomusikverk. Instrumentalmusiken torde som medveten konstutövning vara äldre än vokalmusiken, vilket synes bekräftas av dess dominerande ställning i de *primitiva folkens musik. I den kristna västerländska kulturen var dock i. ss. självständig konst en relativt sen företeelse. Med undantag för den improvisationsartade *stantipes på 1200-talet var den tidigare medeltida i. endast att betrakta som arrangemang av vokala verk (jfr Ricer-care). Först mot medeltidens slut uppstod ss. för-, mellan- och efterspel i kyrkliga och världsliga rent instrumentala former som preambel, toccata, fantasia etc. för luta 1. orgel. I.-s från sången så småningom starkt avvikande stildrag berodde på tekniska företräden och nackdelar. Möjligheter till större omfång, större rapiditet hos tangent- och stråkinstrument, större tonstyrka hos vissa biåsinstrument ledde till utbildande av sådana rent instrumentala stildrag, liksom den hos knäpp- och klaverinstrument snabbare förklingande tonen nödgade till införande av drillar, pralldrillar och andra prydnader i den speciella lut-och virginalstilen. Den tidigaste ensemblestilen hade som sagt uppstått genom överflyttning av vokalstämmor till instrument. Att valet av instrument därvid mindre skedde efter klangliga synpunkter än efter principen ”man tager vad man haver” är naturligt. När man under renässansen började komponera musik för instrumentalensembler kom naturligtvis även klangen som byggnads-princip med i spelet. I England skrev man *fancies för violkörer, på kontinenten danssviter för flöjt-, sink- 1. lutkörer. Redan den omständigheten, att man under medeltiden använde instrument som förstärkning av och ersättning för körstämmor hade skapat behovet av olika instrumentstor lekar. Man byggde därför både flöjter, oboer, trumpeter, basuner, lutor och violer i olika stämlägen, från bas till sopran. Det första kända försöket att spela ut dessa instrumentfamiljers olika klang mot varandra skedde inom den venetianska skolan under 1500-talets senare hälft. Den på detta sätt skapade orkestern fick stor betydelse både i kyrkan, där den från början hörde hemma, och i operan, som uppkom under 1500-talets sista årtionde. Här förekom orkestern ej endast som förstärkning i körerna utan även i fristående tonmålande orkesterstycken. Stor betydelse för de instrumentala formernas utveckling fick även operauvertyren (sinfonian), som under 1600-talets senare hälft utvecklade sig på egen hand som fristående orkesterstycke. Ur denna uppstod former ss. concerto grosso, ^konserten för ett soloinstrument med orkester och under 1700-talets lopp även *symfo-nin och snart sagt hela den nya *in-strumentalstilen. Under växelvis påverkan utvecklade sig under 1600- och 1700-talen *bel cantot och sångarvirtuositeten å ena sidan och den virtuosmässiga tekniken på klaver-, stråk- och biåsinstrument. Man kan emellertid taga för givet, att det än så länge snarare var instrumentens tekniska än deras klangliga möjligheter, som blev av betydelse för stilutvecklingen. Därmed är naturligtvis inte sagt, att inte barockens och förromantikens stora mästare tog hänsyn till instrumentens klangliga karaktär. Det var emellertid först högromantiken med Berlioz, Liszt, Wagner och impressionisterna, som satte instrumentens klangliga karaktär i samma linje som de övriga musikaliska uttrycksmedlen. Instrumentalstilen, den nya och dess uppförandeproblem. Med den nya i., som uppträder med Mannheim-skolan, Bachs söner och de tidigare wienklassikerna ca 1730 och når sin konstnärliga höjdpunkt de sista årtiondena före sekelskiftet med Haydn, Mozart och den unge Beethoven, uppstår en rad nya uppförandeproblem. Barockens storvulenhet och tyngd ersättes med naivitet, sångbarhet och luftighet. Den stränga polyfonin byts