521 Instrumentatipnskonst—Int. sällsk. för samtida musik 522 ut mot ett mera enkelt homofont skrivsätt, som hos de tre stora wien-klassikerna så småningom förädlas genom tillfälliga polyfona inslag, tematiskt arbete och en rikare harmonik. Denna stilförvandling medförde ett helt nytt spelsätt. Tempi blir mera utpräglade. Det homofona skrivsättet tillät en betydlig stegring av de hastiga tidsmåttens tempi. De för de nya sonat- och rondoformerna karakteristiska kontrasterna såväl mellan de olika temata som inom temat fordrade starkare kontraster i spelsättet. Komponisterna blir även noggrannare vid utsättande av nyans- och före-dragsbeteckningar. Jämte *terrass-dynamiken, som ännu hos Beethoven spelar en stor roll, får crescendo-diminuendo en allt större betydelse. Generalbasinstrumentet försvinner så småningom ur instrumentalensemblen, även om cembalon ännu vid ingången av 1800-talet ofta fanns kvar i orkestern ss. dirigeringsinstrument. Den sångbara melodiken intränger även i satser med hastigt tempo, oftast i sonatformens andra tema men stundom även i dess första (”sjungande allegro”). Instrumentationen ss. uttrycksmedel får större betydelse än i barockstilen. Biåsarna, som i barockorkestern antingen hade varit klang-förstärkande (I och II oboe = I och II violin, fagotten = violoncell och kontrabas) 1. solistiska, t. ex. i Bachs ”Brandenburgkonserter”, användes nu omväxlande solistiskt 1. i med stråkarna alternerande grupper och ss. klang-förstärkande och harmoniutfyllande instrument (i orkestertuttit). Stråkorkestern, som i den profana barockorkestern hade varit två- 1. trestäm-mig (I och II violiner unisona, i oktaver 1. i ters- 1. sextparalleller, kontra-basar, violonceller och altvioliner i oktaver) gestaltas nu oftast fyrstäm-migt (basar och violonceller i oktaver, de övriga stämmorna självständiga i förhållande till varandra). Melodiken är i orkesterverken oftast förlagd till första violinstämman, basstämman till violonceller och kontrabasar, medan rytmiska och harmoniutfyllande stämmor anförtros åt andra violiner och altar. I stråkkvartetten, som jämte orkestersonaten (symfonin) blir epokens ädlaste och mest karakteristiska form, blir stämmorna med tiden alltmera självständiga, dock ej i polyfon mening utan snarare genom att alla fyra stämmorna växlingsvis medverkar i melodiföringen. Instrumentationskonst, färdigheten att skriva för orkester, förutsätter kännedom om instrumentens karaktär, omfång och tekniska möjligheter och rutinmässig färdighet att skriva i för dem gängse *klaver och *transpositioner, vidare om olika instruments förmåga att smälta samman 1. ett instruments möjlighet att göra sig solistiskt gällande framför andra. I. i högre mening fordrar även klangfantasi och stilkänsla. Interfere'ns (av lat. inter, mellan, och ferre, bära) är i akustiken det fullständiga 1. partiella utsläckandet av en ton, som uppstår, när två ljudvågor med olika svängningstal fortplantar sig i samma riktning. Då ljudvågornas förtätningar och förtun-ningar sammanfaller, förstärkes tonen, då förtätningarna sammanfaller med förtunningarna försvagas (1. t. o. m. utsläckes) tonen, varigenom regelbundna försvagningar och förstärkningar av tonstyrkan, svävningar, uppstår. Antalet svävningar är = skillnaden mellan de båda tonernas svängningstal. Interlu'dium (lat.), Interme'dio (it.), Inter medium (lat.), ”mellanspel”, se Intermezzo. Intermezzo (it., även intermedio, lat. int er medium), ”mellanspel”, bl. a. små parodiska operor med folkligt innehåll, som under 16- och 1700-talen brukade inskjutas mellan akterna i den seriösa operan. Det mest berömda av alla intermezzi är Pergolesis La serva padrona, som ännu lever som självständig komisk opera. I. kallades under romantiken (Schumann, Brahms m. fl.) små karaktärsstycken för piano 1. annan instrumentalbesättning. Internationella sällskapet för samtida musik grundades 1922 i Salzburg, har sin central i London (ordf. E. J. Dent). Ordf, för svenska sektionen är fil. lic. Sten Broman, Lund. Sällskapet har hållit en rad internationella musikfester i Salzburg