525 Intim musik—Isaak 526 efter varandra uppträdande ”melodiska” i. är helt artskild. De harmoniska i.-s intensitet kan graderas efter deras ställning i naturtonsserien. De indelas i konsonanta (ren prim, oktav, kvint och kvart, stor sext och ters samt liten ters och sext) och dissonanta (liten septima, stor sekund, stor sep-tima och liten sekund samt alla överstigande och förminskade) i. Dissonansintensiteten kan i sin tur graderas. De melodiska i. kan grupperas dels efter i.-språngets absoluta el. relativa storlek, som ger melodin dess yttre schvung, dels efter deras *kvint-spänning. Intim musik (till 1942 Folkkon-sertför bundet) i Stockholm stiftades 1906 för att med kommunalt anslag anordna musikaftnar med musikaliskt och litterärt värdefulla program till billigt pris. Efter att från början huvudsakligen ha ägnat sig åt vokalmusik (varvid även sångspel uppfördes) ger I. m. numera mest kammarmusikaftnar med inslag av romanssång. Intonation (lat., ”instämning”), i gregoriansk sång liturgens solistiska framförande av textens början i vissa liturgiska texter (t. ex. Gloria, Credo och Te Deum), varpå fortsättningen följer i kören (liturgen: Gloria in ex-celsis Deo, kören: Et in terra pax etc.), även det korta orgelpreludium, som tjänar- till att ge liturgen ton under altartjänsten. Med i. av en orgel menas avvägningen av pipornas klangstyrka i ett orgelregister. — I. kallas också ansättningen av en ton i rätt tonhöjd (motsatsen till oren i.). Intra'da (it., fra. entrée), den marschartade inledningssatsen i den tidiga sviten (ca 1600) hos *Hassler, M. *Franck, *Schein, *Scheidt m. fl. Introduktion (lat., it. introduzio-ne), inledning (oftast) till en dans. Intro'itus (lat.) ”ingång”, i katolsk liturgi den sång (för växelkör), som beledsagar prästens inlednings-bön vid altarsteget; motsvaras i evangelisk liturgi av ingångspsalmen. Invention (lat. = uppfinning), under 1500-talet benämning på programmatisk chanson (t. ex. hos *Janne-quin), under 1600- och 1700-talen ett instrumentalstycke i fri imiterande John Ireland. stil (t. ex. hos J. S. Bach de 15 2-st. i:erna för klaver, de 3-st. kallade han själv ”Sinfonien”). Inversion (lat.) omvändning, mot-rörelse. Iphige'nia i Aulis (Iphigénie en Aulide), opera av Gluck, texten av Le Blanc Du Roullet (sv. övers, av Chr. Manderström), uppf. f. f. g. i Paris 19/4 1774, i Stockholm 17/11 1783. Iphige'nia i Tauris (Iphigénie en Tauride), opera av Gluck, texten av Nic. Franc. Guillard (sv. övers, av A. F. Risteil), uppf. f. f. g. i Paris 18/5 1779, i Stockholm 5/5 1783. Ireland [a'jeländ], John, f. 13/8 1879, engelsk kompositör, var sedan 1893 elev vid Royal college of music i London, där han först studerade pianospel för Cliffe och senare komposition för Stanford, komponerade 1901—08 talrika verk influerade å ena sidan av Brahms, å den andra av Debussy. Dessa har han sedermera kasserat. Av de verk han själv godkänner må nämnas en pianotrio a-moll (1908), Songs of i» wayfarer (1910), orkesterverken Mai-Dun (1921) och The forgotten rite (1913), pianotrior, violin-, violoncell- och pianosonater, rapsodier, sonatiner och talrika ka-raktärsstycken för piano. Isaak (Yzaak m. m.), Heinrich (it. Arrigo Tedesco 1. Arrhigus), före 1450—1517, nederländsk tonsättare, synes först ha