527 Isölfsson—Italien 528 verkat i Ferrara, från ca 1480 i Florens som organist hos Lorenzo Magni-fico dei Medici, vistades någon tid i Rom, varifrån han 1484 kallades till ärkehertig Sigismund i Innsbruck, från 1492 åter i Florens, kom 1496 till Augsburg men flyttade redan året därpå till Torgau som hovkomponist, var även verksam som kejserlig hovkomponist i Wien och i Konstanz och var från 1514 sekreterare hos kejsar Maximilian i Florens. — I. var sin tids mest universelle komponist, skrev i strängaste nederländska polyfoni lika gärna som i renässansens klang-ligt prunkande stil och i den enkla visans form (Innsbruck ich muss dich lassen, vars melodi av H. L. *Hassler och senare Bach i Mattheuspassionen genom parodiförfarande använts som koral till O Welt ich muss dich lassen 1. Nun ruhen alle Wälder). Han skrev motetter, mässor, världsliga visor, orgel- och lutkompositioner m. m., därav nytryckta i DTÖ 5,1 och 16,1, instrumentalsatser på Bärenreiter-Ver-lag, visor i Kaiserliederbuch och i F. Jödes liedsamlingar, i Staatliches Ju-gendliederbuch samt i Publikationen der Gesellschaft für Musikforschung. —• Litt.: F. Waldner (i Ferdinan-deum 1895 och 1904), A. Thürling (i DTB 3,2), H. Rietsch, H. I. und das Innsbrucklied (iPetersjahrbuch 1917). Isölfsson, Påll, f. 1892, isländsk organist och tonsättare, studerade i Leipzig, där han under två år var biträdande organist i Thomaskyrkan, och senare för J. Bonnet i Paris, är musikchef i den isländska radion, föreståndare för musikskolan och domkyrkoorganist i Reykjavik. Han har komponerat verk för kör och orkester (bl. a. en prisbelönt kantat vid isländska alltingets 1 000-årsjubi-leum), för orkester, orgel och piano samt talrika sånger. Isouard [isoa'r], Niccolö, 1775 —1818, maltesisk-fransk kompositör, var elev till Guglielmi i Neapel, blev organist och kapellmästare i La Va-lette, flyttade 1799 till Paris, där han beskyddades av R. Kreutzer och i konkurrens med Boieldieu gjorde stor lycka som operakompositör (komponerade sammanlagt ca 50 operor, därtill mässor, motetter, psalmer och andra körverk samt sånger). -—-Li 11.: E. Wahl, N. I. (diss. ty. 1911). Iste'sso tempo (it.), ”samma tempo”, vanligen efter taktändring 1. vid ny sats. Italien. Även om den tidigaste kristna kyrkomusiken har orientaliskt ursprung, torde den redan under de första århundradena efter Kr. fått sin färg av inhemsk italiensk folkmusik, numera glömd så när som på obetydliga melodifragment. Den grekiska musikteorin fidk också den en speciell utformning av romerska musikfilosofer ss. Boèthius, Cassiodorus och senare Guido. De speciellt italienska stildragen, gemensamma för den italienska tonkonsten allt intill våra dagar, återfinner vi redan i 1300-talets spelmansmusik, ur vilken under århundradets lopp den florentinska ars nova framgick (madrigaler) med instrumentackompanjemang hos Pie-tro Casella, Jacopo da Bologna, Bar-tolinus de Padova m. fl., caccie av Giovanni da Cascia och talrika verk i olika former av Francesco Landino. Medan kyrkomusiken i I. under hela 1400-talet låg i händerna på engelska, spanska och nederländska mästare, blomstrade den folkliga visan (laudi) och den profana lyriken. Med Josquin Desprez blev Rom centrum för den ädla a cappellastilen under 1500-talet (Festa, Porta, Animuccia), som fick sin störste mästare i Palestrina, från vilken utgick en rad förnämliga tonsättare som de båda Anerio, Nanino m. fl. Samtidigt utgick från Willaert den klangfagra venetianska skolan, vars konstnärliga topp-punkt nåddes av de båda Gabrieli, organisten Me-rulo och teoretikern Zarlino. Samtidigt utbildade körmadrigalen (från 1533) och andra profana körvisor det nya affektiva tonspråket, vars främsta mästare skulle bli Vecchi, Marenzio, Gesualdo och Monteverdi. Från 1560-talet utvecklades i Florens den ackompanjerande monodin (Vincenzo Gali-lei), som gav upphovet åt operan, vars tidigaste mästare blev Peri (Dafne 1594), Caccini och Gagliano. Samtidigt med operan uppstod solokantaten (Viadana) och oratoriet i Rom (Agazzaris Emilio 1600, Cava-lieris Rappresentazione di anima e di