529 Italien 530 corpo 1600 m. fl.), vilket fick sin störste mästare i Carissimi (15 märkliga oratorier, däribland Jephta). Vid 1600-talets början verkade också den störste it. orgelmästaren, Frescobaldi, i Rom. Vid denna tid förläde Monte-verdi sin verksamhet till Venedig, som under hela 1600-talet blev centrum för operan (Cavalli, Cesti, Ziani, Draghi, Stradella, senare Steffani o. a.), som därifrån spred sig till Wien, Paris, München och London. — I. blev under 1600-talet också utgångspunkten för violinbyggeriet (Casparo da Salö, Maggini och i Cremona familjerna Amati och Guarneri samt främst A. Stradivari) och * violinspelet (Legrenzi, Vitali, Corelli, Torelli, Veracini och många andra, vilka odlade instrumentala former ss. triosonata, concerto grosso och solokonsert). Den venetianska skolans största vokalkomponist var A. Lotti. Vid 1700-talets ingång hade operan visserligen urartat i dramatiskt avseende, vilket ledde till uppkomsten av den neapolitanska operan (Al. Scarlatti, Bononcini, D. Scarlatti, Leo, Feo, Vinci, Pergolesi, Jommelli, Traetta m. fl.), som även blev utgångspunkten för den nya instrumentalstilen (Conti, Abaco, senare Ga-luppi, Sacchini och Boccherini). Violinspelet fick vid denna tid sin störste mästare i Tartini, vars intentioner-fullföljdes av Nardini, Pugnani, Loca-telli, Geminiani, Lolli m. fl. Jämsides med denna skola utvecklades det galanta cembalospelet av mästare som D. Scarlatti, G. Rossi, Zipoli o. a. — överhuvudtaget var I. under perioden 1550—1750 en plantskola för nya musikaliska uttrycksmedel och former (den kromatiska harmoniken hos 1500-talets madrigalister, venetianska körskolans klangverkningar (poly-chori, orkester etc.), monodin med solokantat, opera och oratorium, sonata da chiesa och s. da camera, concerto grosso, solokonsert, sinfonia etc.). — Även om Glucks operareform till en början var den sen-neapoli-tanska skolans mästare främmande (Piccini, Zingarelli, Porpora m. fl.) fick denna nya operastil med tiden ett allt starkare inflytande, särskilt hos italienare verksamma i Paris (Pae- siello, Sacchini, Cherubini m. fl.) och Wien (Cimarosa, Paer, Salieri o. a.). Främst bland dessa italienska Gluck-efterföljare stod emellertid den i Frankrike och Tyskland uppburne Spontini samt naturligtvis melodigeniet Rossini, som även hade tagit starka intryck av Haydn och Mozart. Det italienska violinspelet behärskades under wienklassisk och tidig romantisk tid främst av den ädle klassikern Viotti (Paris, London etc.) och den demoniske virtuosen Paganini, som behärskade sin konsts alla tekniska detaljer som ingen annan före honom och utövade inflytande på virtuositeten t. o. m. hos en pianist som Liszt. — Rossinis närmaste efterföljare blev Bellini och Donizetti, från vilkas musikantiska stil Verdi under sin 60-åriga tonsättarbana utvecklade en starkt personlig stil (Rigoletto, Traviata och Trubaduren under 1850-talet, Aida 1871, Othello 1887 och Fal-staff 1891), som även kom att omfatta kyrkomusik (Quattro pezzi sa-cri, Requiem) och kammarmusik (stråkkvartett). Bland hans yngre samtida må nämnas operakomponisterna Ponchielli, Boito samt veris-terna Mascagni, Leoncavalli, Giordani och främst Puccini, bland instrumentalmästare Martucci, Sgambati, Sini-gaglia och Bossi (samtliga anslutande till tysk och fransk högromantik). Den sistnämnde är emellertid kanske märkligast i sina verk för kör och orkester liksom oratoriekomponisten Don Lorenzo Perosi. Under 1900-talet har impressionistiska och orkester-koloristiska tendenser gjort sig gällande hos Respighi, Alfano och Castel-nuovo-Tedesco, medan Pizzetti, Mali-piero, Casella, Pick-Mangiagalli, Da-vico och Lualdi snarare har anslutit sig till expressionistiska och neoklassiska stilriktningar. — Utmärkande för den italienska musiken från 1300-talet till våra dagar är melodi- och klangglädje. Den är i högre grad än t. ex. den tyska musiken sig själv nog. Det musikantiska och sångbara har ofta blivit självändamål. Att för den skull beskylla den för ytlighet och flackhet (vilket ofta skett från tyskt och svenskt håll) är att utgå från felaktiga förutsättningar. Man glömmer,