547 Josquin Després—Jularbo 548 skilt Händel (Messias, Simson och Josua), Haydn (Skapelsen och Årstiderna), Mozarts och Cherubinis re-quier; av samtida tonsättare odlades särskilt Mendelssohn, Schumann, A. F. Lindblad, Wennerberg och Söderman. J. har skrivit en symfoni i Ess-dur (1840-talet), pianostycken i schu-mannianernas anda och annan instrumentalmusik. Sin betydelse har han emellertid främst som vokalkomponist. För kör och orkester har han komponerat kantaterna vid universitetets 400-årsjubileum 1877 (till Viktor Rydbergs text), vid O. D:s 25-årsfest (Arton eller sångens makt), vid Musikaliska akademins 100-års-jubileum 1871 m. fl. verk vid högtidliga tillfällen. För eftervärlden har körballaderna Islossningen op. 9 och Korsriddarne utanför Jerusalem op. 13 fått större betydelse, liksom på kyrkomusikaliskt område hans Quan-do corpus op. 20. Han har även skrivit psalmer för blandad kör a cappella samt talrika manskörsånger (Vårt land, Stjärnorna tindra re’n, Vårliga vindar draga, Requiem och många andra). Hans solosånger uppgår till c:a 150. Stilistiskt står han här på Berlinskolans ståndpunkt men man saknar inte spår av utvecklingen fram till Schubert-Schumann-Gade. Trots denna eklekticism saknar sångerna dock inte en personlig egenart, aldrig påträngande men med ett visst blygt behag. — Sångerna nådde stor popularitet, ej blott i Sverige utan även på kontinenten, dit de spriddes genom Jenny Lind, som gärna sjöng dem i sina romansprogram. De flesta av hans sånger utkom hos Breitkopf & Härtel i Leipzig. Han har även utgivit sångsamlingen Zion, andlig musik för hemmet, skolan och kyrkan (1867—70) och påbörjade strax före sin död utgivandet av Sånger i Zion, körer vid kyrkoårets högtider. — Litt.: N. P. ödman, Ur en svensk tonsättares lif, en minnesteckning öfver J. A. J. (2 delar 1885—86); K. Nyblom, J. A. J. (1926) och art. J. i T. Norlinds musiklexikon. Josquin Després [/åskä' däpre'] (även Josse, Joskin, Josquinus 1. Jo-docus, des Prés, Deprés, Deprez, Ditpré, a Prato, a Pratis, Pratensis 1. del Prato), 1450—1521, den tredje nederländska skolans störste mästare, var enligt uppgift *Ockeghems elev (förmodligen i Paris), var 1474—79 (kanske längre) sångare i Milano, 1484—86 och 1489—94 vid påvliga kapellet i Rom, 1495—99 domkyrko-kantor i Cambrai, verkade från 1499 i Modena, Paris, Ferrara m. fl. platser och slutade sina dagar som domprost i Condé. J. D. är jämte Ockeg-hem den störste av de nederländska mästarna före Lasso. Han är sin lärare jämbördig i behärskningen av den för senmedeltiden karakteristiska spekulativa nederländska polyfonin, men han inleder samtidigt den nya tiden genom sin tonmålande melodik (musica riservata) och sin behandling av dissonansen som uttrycksmedel. Av sin samtid ansedd ss. ”musikens furste” sköts han visserligen i bakgrunden genom Palestrinas strängare stilideal, Lassos mustigare och de italienska madrigalisternas färgstarkare tonspråk. Dock har han även för vår tid mer än musikhistoriskt intresse. ”Han är noternas mästare”, sade Luther, ”de tvingades göra, vad han befallde dem”. Efter hans död utgav hans lärjunge *Coclicus sin mästares lära i verket Compendium musicae (1552). — En samlingsupplaga av J:s verk började utges 1921 av Vereeniging voor nord-nederl. Muziekgeschiedenis (utg. A. Smijers). — Litt.: O. Ursprung, J. de P. (1926). Jota [chå'-] (sp.), spansk folkdans i 3-takt och snabbt tempo från provinsen Aragön. J. sj unges och ackompanjeras med kastanj etter. De mest bekanta exemplen på j. i konstmusiken är Glinkas orkesterstycke J. ara-gonese och Sarasates violinkomposition J. Navarra. Judinnan (La juive), opera av Halévy, texten av E. Scribe (sv. övers, av Anders Lindeberg), uppf. f. f. g. i Paris 23/2 1835, i Stockholm 5/6 1866. Jularbo, Karl Karlsson, f. 6/6 1893, populär dragspelare, är sedan 1924 en av de mest prominenta dragspelarna i svensk radio, har även framträtt i grammofoninspelningar och som tonsättare för sitt instrument.