553 Kabasta—Kadens 554 K. Kaba'sta, 0 s w a 1 d, f. 29/12 1896, österrikisk dirigent, var elev vid mu-sikakademin i Wien, har verkat som kantor i Floridsdorf och sånglärare vid de kommunala mellanskolorna i Wien, blev 1924 kapellmästare i Baden vid Wien och Wiener Neustadt, 1926 generalmusikdirektor i Graz och gästdirigent hos Gesellschaft der Mu-sikfreunde i Wien, 1931 musikchef vid Wiens radio och samtidigt professor vid musikakademin. Sedan 1937 är han dirigent för Münchens filharmoniska orkester. K. har ofta gäst-dirigerat i utlandet (i Sverige sedan 1936). Kadens 1, cadenza (it.), ca-de n c e (fra.) [-ä's], klausul, harmoniskt slutfall, i överförd bemärkelse även funktionernas ordning inom den harmoniska satsen. Den normala k.-en (fullständig helkadens) utgöres av funktionerna tonika, sub-dominant, dominant och tonika (se notex.). Jfr även Bedräglig kadens, Halvslut, Helslut och Tonalitet. Kadens 2, försvenskat kadans, i konsertanta verk den virtuosmässiga passagerika fantasi, som av solisten inskjutes (oftast) före 1. i satsens slutcoda. I klassiska verk antyddes denna k. över ett dominantkvartsextackord Oswald Kabasta. över en fermat och var då tänkt som solistens kortare 1. längre improvisation, som kunde inskränka sig till en passage, som upplöste dominantkvart-sextackordet i ett dominantseptim-ackord, 1. kunde svälla ut till en fri fantasi över satsens temata. Under wienklassisk tid överlät tonsättaren i allmänhet åt solisten att själv komponera k.-en (1. låta komponera den), men skrev stundom även ut dem för eget bruk (som t. ex. Mozart och Beet-hoven). Först under romantiken blev det vanligt, att k.-en av tonsättaren gjordes till en integrerande del av satsen (t. ex. i Mendelssohns och T j a j kovski j s violin-konserter, i Schu-manns pianokonsert etc.). De oftast förekommande k.-erna till de klassiska violinkonserterna har kompo- Fullständig helkaclens.