555 Kakofoni—Ka Ilsten ius 556 Edvin Kallstenius. nerats av J. Joachim, till de klassiska pianokonserterna av C. Rei-necke, Busoni o. a. Kakofoni' (gr., ”missklang”), musikaliskt oförståelig tonkombination. Kalkbrenner, Friedrich, 1788 —1849, tysk-fransk pianist och pedagog, studerade 1799 vid konservatoriet i Paris (*Adam och Catel), stod i Wien under *Clementis inflytande, verkade som pianovirtuos och lärare, från 1806 i Paris och 1814—23 i London, och blev 1824 delägare i *Pleyels pianofabrik i Paris. Som tonsättare var han otroligt produktiv men starkt tidsbetonad. Av hans 5 pianokonserter och andra konsertanta verk med piano, kammarmusik och pianokompositioner lever numera endast några pianosonater och -etyder som undervisningsverk. Han skrev även Méthode pour apprendre le pianoforte å Vaide du guidemains (1830), vilken metod även tillämpades i Sverige av A. F. ^Lindblad, samt Traité d’harmonie du pianiste (1849). Kallstenius, Edvin, f. 29/8 1881, tonsättare. Efter naturvetenskapliga studier vid universitetet i Lund 1898 —1904 blev han 1904 elev vid konservatoriet i Leipzig (Stephan Krehl), där han stannade till 1907. Efter att vid sidan om sin skapande musikaliska verksamhet ha verkat som musikkritiker (bl. a. i Svenska dagbladet) blev han 1927 bibliotekarie vid Radiotjänst och är dessutom sedan 1933 skattmästare i Föreningen Svenska tonsättare. — K. hör till de tonsättare som går sin egen väg, obekymrad om musikpublikens önskningar och utan att ens bry sig om, huruvida han blir förstådd eller ej. Hans musik är spekulativ, kärv och inåtvänd och låter knappast inordna sig i någon av de gängse stilriktningarna. Han är expressionist i ordets egentliga betydelse men har knappast några tekniska anknytningspunkter med den musik, som vanligen går under rubriken expressionistisk. Kärnpunkten i hans tonspråk ligger i harmoniken. Formen växer ofta fram ur en karakteristisk klang- 1. kadensbildning. Metodiken är starkt beroende av den harmoniska kärnan, som ofta skenbart framstår ss. ett resultat av konstfullt flätade kontrapunktiska stämmor. Han har komponerat 2 symfonier, sin-fonietta, kammarsymfoni (nonett), sviter, Dalarapsodi, Dalslandsrapso-di, Scherzo fugato, tondikterna Sista striden, En serenad i sommarnatten, Romantico, Högtid och fest, Musica gioconda, Liten Falumusik m. fl. orkesterverk, en pianokonsert, kantater och andra körverk med orkester (Elie himmelsfärd [för manskör med ork.], När vi dö [kör och ork.] m. m.), kammarmusik (bl. a. stråkkvartetter, klarinettkvintett och violinsonat), manskvartetter och solosånger. Kallstenius, Georg Gottfrid, 1873—1942, skolman och kördirigent, var som docent i Upsala 1902—-07 ledare för Upsala studentkårs allmänna sångförening, därjämte dirigent för Värmlands sångarförbund 1903—19, rektor vid läroverket i Härnösand 1909—17 och ledde samtidigt Härnösands musiksällskap, rektor i Västerås 1917—25 och tjänstgjorde som lektor i Upsala 1926—38 (professors namn 1938), bildade Upsala och Södermanlands sångarförbund och var ledare för det förstnämnda 1904—07 och 1926—30. Under en föl jd av år var han även musikrecensent i Upsala nya tidning. Utom språkvetenskapliga och kulturhistoriska avhandlingar skrev K. Blad ur Uppsalasångens historia (1930), Uppsalasången 1918—1930 (1930) och uppsatser i musikaliska