557 Kälmän—Kammarmusik 558 ämnen. Han komponerade kantater, manskvartetter och sånger. Kälmän [käTmän], Emmerich, f. 1882, ungersk operettkomponist, studerade vid Landesakademie i Budapest (Rössler) och fick 1907 staden Budapests ”Franz-Joseph-Preis”. I anslutning till den operettstil som lancerades av Lehår fastän med starkare ungersk-slaviska inslag i rytm och melodik har K. komponerat ett stort antal operetter, däribland Höst-manöver (1909), Czar das furstinnan (1916), Hrollandsflickan (1919), Baja-dären (1921), Grevinnan Maritza (1924) och Cirkusprinsessan (1927). — Litt.-. E. K. (1932). Kalomi'ris, Manolis, f. 1883, grekisk tonsättare, fick sin utbildning vid musikakademin i Wien, blev 1906 professor i pianospelning vid konservatoriet i Charkov, 1910 lärare i harmoni och piano vid Odeon i Aten och 1919 direktör för statskonserva-toriet därstädes. I modernistisk stil har han komponerat symfonin I Le-vandia, operan Proto Mastrota, kammarmusik (pianotrio, kvartett för harpa, viola, flöjt och engelskt horn etc.) samt verk för violin och piano m. m. Han har även gjort uppteckningar och bearbetningar av grekisk folkmusik (av vilka några uppfördes i svensk radio 1941). Kam som musikinstrument, se M i r 1 i t o n s. Kaminski, Heinrich, f. 4/7 1886, sydtysk komponist, var elev till Wolfrum i Heidelberg och till Klatte, Kaun och *Juon i Berlin, var 1930— 32 professor vid musikhögskolan i Berlin, är stadskapellmästare i Biele-feld. Bach, Beethoven och Bruckner är K:s stilistiska förebilder och även om han har många anknytningar även till den modernaste musiken (fri rytmik och övervägande polyfon tonsats) är han alltid utpräglat tonal. Han har skrivit värdefulla körverk a cappella och med orkester, kammarmusik, orkesterverk, orgelkompositioner och sånger. — Litt.: S. Günther i Die Musik årg. 22, hft 7. Kammarmusik, musik för mindre ensemble med upp till 7, 8 eller 9 instrument i solistisk besättning. Den äldre sinfonian spelades med korisk 1. solistisk besättning alltefter den tillfälliga tillgången på instrument. I och med konsertväsendets uppkomst under 1700-talets första hälft ökades också orkesterbesättningarna med hänsyn till större lokaler och andra omständigheter. Jämte orkes-tersinfoniorna för större besättning med koriskt besatta stråk- (och stundom även blås-)instrument började man för hembruk och för intimare kretsar komponera särskild musik för mindre, solistiskt besatta instrumentensembler. Till de sonater och sviter för ett, två 1. tre instrument med generalbas, som användes under barocktiden, kom på detta sätt en helt ny kammarmusikrepertoar bestående av divertimenti, kassationer, notturni och andra flersatsiga verk sammansatta av marscher, danser och karak-tärsstycken i underhållningsmässig stil. Dessa serenader, avsedda för nattliga uppvaktningar (ofta i det fria), saknade generalbas. Hos Haydn, Boc-cherini m. fl. började dessa underhållande stycken med tiden alltmera antaga först sinfonians och sedermera den nya sonatens och symfonins form. För denna i jämförelse med serenaden etc. mera allvarliga form valdes allt oftare besättningen för två violiner, altviolin och violoncell. Denna besättning visade sig synnerligen användbar även för djupare musikaliska tankar. Det blev Haydn, som utvecklade stråkkvartetten från ren underhållnings-musik till den ädlaste och intimaste av alla de musikaliska formerna. I sina tidigaste kvartetter tillämpar han övervägande principen att låta första violinen svara för melodiken, violoncellen för basen och andra violinen och altviolinen för de rytmiskt och harmoniskt utfyllande mellan-stämmorna men övergår så småningom till den kvartettstil, som innebär, att alla stämmorna i större 1. mindre grad omväxlande blir melodiförande. Detta innebär ej ett återgående till den gamla polyfonin utan snarare till ett slags förädlad homofoni, ”en spirituell konversation mellan stämmorna”. Denna nya kvartettstil upptogs och utvecklades ytterligare av Mozart, vars ädla kvartettstil i sin tur över