559 Kammarmusik 560 togs av den gamle Haydn — ett i musikhistorien tämligen enastående fall av ömsesidig påverkan. Beethovens roll i stråkkvartettens historia blev i hans tidigare verk egentligen att utfylla den av Haydn och Mozart skapade formen med ett än rikare innehåll. I sina sista kvartetter — dessa egenartade och enastående instrumentala mysterier—följer han inte längre den traditionella sonatcykelformen utan skapar för varje verk en ny form (visserligen med sonatcykeln som ideellt mönster) lämpad efter verkets innehåll. Stildrag från den nya instrumentalstilen och den gamla poly-fonin blandas, stämmorna blir alltmera fria i sitt förhållande till varandra, det ^genombrutna arbetet får allt större betydelse. De tidigare romantikerna (Schu-bert, Mendelssohn och Schumann) anslöt sig inte direkt till Beethoven utan snarare till Haydns och Mozarts mog-nare kvartettstil. Beethoven följdes däremot av Berwald, Brahms och framför allt Beger, medan de nationella romantikerna följde Mendelssohn och Schumann i spåren. En ännu mera utpräglad självständighet mellan stämmorna — mera polyfont betonad — uppvisar de sista årtiondenas tonsättare på området (Schönberg, Honegger, Hindemith, Bartök och många andra). Stråkkvartetter har skrivits av de flesta av de stora mästarna (av nordiska tonsättare: Grieg, Nielsen, Sibelius, Stenhammar,Haqui-nius, Rangström, Atterberg, Rosenberg m. fl.). Stråktrion för violin, altviolin och violoncell har odlats övervägande i serenad- och divertimentoformerna, t. ex. av wienklassikerna, som dock även ansluter sig till den nya sonatformen, och av senare tiders mästare bl. a. av Reger, Dohnånyi, Sinigaglia, Marteau o. a. Stråkkvintetter har skrivits av Boc-cherini, Mozart, Beethoven, Schubert, Brahms, Reger, Bruckner (ett enda, mycket anmärkningsvärt verk) och många andra. Bland sextetter (med två violiner, två altar och två violon-celler) märkes verk av Brahms, Tjaj-kovskij, Dvorak, Reger m. fl., bland oktetter (dubbel stråkkvartett) verk av Spohr, Mendelssohn och Gade. Av kammarmusik för blåsare, som odlades livligt i serenadform av wienklassikerna, har knappast något verk lyckats hålla sig på repertoaren, vilket däremot är fallet med ett fåtal verk för stråkar och blåsare, t. ex. klarinettkvintetter (stråkkvartett med klarinett) av Mozart, Brahms och Reger, serenadartade sextetter (för stråkkvartett med två horn) av bl. a. Mozart och Beethoven samt framför allt septetter (violin, altviolin, violoncell, kontrabas, klarinett, fagott och horn) av Beethoven och Berwald samt en oktett (stråkkvintett med kontrabas och klarinett, fagott och horn) av Schubert. Kammarmusiken med piano följer en annan utvecklingslinje. Under barocktiden var sonator för ett instrument (violin, violoncell, viola da gamba, oboe 1. flöjt) med generalbas (cembalo med violoncell 1. annat basinstrument) vanliga liksom triosona-tor för två violiner (oboer, flöjter 1. d.) och generalbas. Något senare än dessa former utvecklade sig sonatan och sviten för cembalosolo (Kuhlau, Bach, Händel m. fl.). Hos de tidigare wienklassikerna och deras samtida blev det vanligt att beledsaga klaversona-ten med en violin (sonat för klaver med violin) 1. violin och violoncell (pianotrio). Ännu hos Haydn och i viss mån hos Mozart har klaverstäm-man denna dominerande betydelse, men så småningom blir stråkinstrumenten alltmera likaberättigade med klaveret. Denna likställdhet gick t. ex. så långt, att man i violinsonaten (t. o. m. hos Beethoven) ofta försåg violinstämman med klavermäs-siga ackompanjemangsfigurer, när melodiföringen uppehölls av klaveret. En mera ideell likställdhet uppstod egentligen först med romantikerna och de romantiska klassicisterna (C. Franck, Brahms, Reger och Pfitzner). Sonaten för piano och violin har odlats av snart sagt alla de stora komponisterna, ej minst de nordiska, t. ex. Grieg, Nielsen, Sibelius, Berwald. Sjögren (5 ytterst anmärkningsvärda), Peterson-Berger (2), Sten-hammar, Liljefors, Alfvén, Fryklöf, Beckman, Edvin Kallstenius, Wirén