551 Kammarmusik 562 (en vardera), Hilding Rosenberg (3) och ytterligare ett flertal. Sonaten för violoncell och piano har utvecklat sig direkt ur sonatan för viola da gamba 1. violoncell med generalbas. Avvioloncell-sonater som fortfarande står på repertoaren, märks verk av Beethoven, Brahms, Rich. Strauss, Re-ger o. a. En mera sällan odlad besättning är klarinett och piano (Brahms och Re- ger) och altviolin och piano (Reger, Paul Juon, Günther Raphael o. a.). De viktigaste besättningarna för flera stråkinstrument med piano är trio för piano, violin och violoncell (Haydn, Mozart, Beethoven, Schubert, Men-delssohn, Schumann, Brahms, Smetana, Dvorak, Tjajkovskij, Franck, Saint-Saens, Reger, Pfitzner och många andra), pianokvartett med violin, altviolin, violoncell och piano (Mozart, Beethoven, Mendelssohn, Schumann, Brahms, Rich. Strauss, Reger m. fl.) och pianokvintetten med samma besättning fastän med två violiner (Schumann, Dvorak, Brahms, Reger o. a.). Av besättningen pianokvintett med kontrabas må här endast nämnas Schuberts ”Forellkvintett”. Kammarmusik för piano med blåsare är sällsyntare. Utom de ovannämnda klarinettsonaterna förekommer klarinetten i trior för klarinett och violoncell, altviolin 1. violin med piano (Mozart, Beethoven, Brahms, Reger), med horn ett fåtal hornsonater med piano (Mozart, Beethoven), trio för horn, violin och piano (Brahms) och ett fåtal andra verk för skilda besättningar (kvintett för oboe, klarinett, horn, fagott och piano av Beethoven). Om den säregna besättningen för ett soloinstrument utan generalbas var J. S. Bach mycket länge ensam (tre sonator och tre partitor för soloviolin, sex partitor för violoncell). Först Reger återupptog denna form (sona- Kammarmusik, (Joachimkvartetten.) ter för soloviolin, -altviolin, och -violoncell) och har senare fått efterföljare i Nielsen, Wilh. Kempff, Artur Schnabel, Ad. Busch och Hilding Rosenberg. Till kammarmusikens former kan även räknas pianosonaten, som har odlats av de flesta av de stora mästarna från Haydn till våra dagar. Kammarmusiken, som från början var en form för den intima kretsen, har genom de stegrade tekniska fordringarna och genom hemmusikens förfall under de senaste hundra åren alltmera drivits bort från hemmen och ut i konsertsalarna. Här må till slut endast nämnas några av de märkligare kammarmusikensemblerna: Joachim-, Florentiner-, Böhmer-, Prager-, Bryssel-(Schörg-[kvartetterna samt i Skandinavien Aulinska, Kjellström-ska, Ruthströmska och den danska Peder Møllerkvartetten; bland ännu verksamma: Busch-, London-, Curtis-, Capet-, Kolisch-, Lener-, Pro Arte-och Romkvartetterna samt de svenska Bar kel-, Stockholms-(Törnqvist-), Göteborgs- och Malmökvartetterna; bland sonatspelare violinisterna Joachim o. a., från senare tider Marteau (tillsammans med Stenhammar), L. von Auer m. fl. samt av ännu verksamma Flesch, Busch och svenskarna Kjellström, Barkel, Törnqvist och en rad yngre violinister. Förebildliga sonatspelare var pianisterna H. von Bülow och senare E. d’Albert, F. Busoni, Stenhammar och bland ännu