629 Kyrkotonarter 630 Beträffande namnen dorisk, frygisk etc. må framhållas, att de icke sammanfaller med de grekiska tonarterna med samma namn utan har uppkommit genom missförstånd av grekisk musikteori. —• Vad som skiljer de *autentiska från de *plagala k.-erna med samma namn är alltså omfånget (ambitus) i förhållande till finalis-tonen. Begränsas tonomfånget av fi-nalistonerna föreligger autentisk, ligger däremot finalis ungefär mitt inom tonomfånget föreligger plagal k. — Under 1500-talet kompletterades de 8 k.-erna med ytterligare 4: art, eolisk k. — molltonart. För vårt moderna tonartsmedvetande framstår de rena k.-na ss. tonarter, som slutar på annan klang än tonikan. Dorisk k. slutar alltså på °S, frygisk på °D, lydisk på S + och mixolydisk på D +. Förekomsten av ren k. under medeltiden torde emellertid endast ha varit skenbar, eftersom man efter vissa melodiska regler i dorisk och lydisk k. omväxlande använde h (b durum) och b (b molle), vartill kommer, att slutklangen även i de mollartade doriska och frygiska k.-erna genom kromatisk höjning av tersen regelbundet blev en a—a1, 9:e kyrkotonen, eolisk autentisk, finalis a e—e1, 10 :e „ „ plagal 1. hypoeolisk, „ a c-—c1, 11 :e „ jonisk autentisk, „ c g—gi, 12:e „ „ plagal 1. hypojonisk, „ c Mot slutet av senmedeltiden förekom k-erna också transponerade (”musica ficta”) Kyrkotonarter brukar man kalla kyrkotonernas flerstämmiga utformning. De rena kyrkotonerna, d. v. s. de som saknar tillfälligt höjda 1. sänkta toner medföra i flerstämmig sats vidstående tonartstyper. Om klangen på finalistonen räknas som tonika får dessa kyrkotonarter följande karakteristiska drag. Dorisk k. är en molltonart med benägenhet till utvikning i molldominanttonarten. Dess karakteristiska klang är alltså ° !& L P (e-moll- 1. G-durklanger-na i dorisk d-moll). Den saknar däremot subdominantklang. Frygisk k. är en molltonart med benägenhet till utvikning i subdominanttonarten. Dess karakteristiska klang är °SS 1. °SSp (d-moll- 1. F-durklangerna i frygisk e-moll). Den saknar dominant-klang. Lydisk k. är en durtonart med benägenhet till utvikning i dominant-tonarten. Dess karakteristiska klang är /^ + 1. p+ (G-dur- 1. e-moll-klangerna i lydisk F-dur). Den saknar subdominantklang. Mixolydisk k. är en durtonart med benägenhet till utveckling emot dursubdominanttonarten. Dess karakteristiska klang är SS+ 1. SSp+ (F-dur- 1. d-moll-klangerna i mixolydisk G-dur). Den saknar dominantklang. Jonisk k. är = durton- durklang. Dessutom brukade man i dessa tonarter före sluttonikan ofta Kyrkotonarter. Uppifrån: Dorisk, frygisk, lydisk och mixolydisk,