631 Källberg—Kör 632 införa en durdominantklang. På detta sätt kom k.-erna (med undantag för frygisk k., som för modernt harmonimedvetande verkar ss. en molltonart, som börjar och slutar på dominanten) att i hög grad närma sig de moderna dur- och molltonarterna. Ken dorisk, lydisk och mixolydisk k. hos senare tiders tonsättare och koralbearbetare (t. ex. i Haeffners koralbok) är alltså att betrakta ss. romantiska histori-cismer. — Litt.: Sven E. Svensson, Kyrkotonerna och koralharmoniken I och II (STM årg. 15 och 16), Svensson—Moberg, Harmonilära (1933, s. 95 ff.). Källberg, Ernst Eric, f. 1/12 1913, violinist, var elev vid konservatoriet i Stockholm 1932—37 (Charles Barkel), 1936 stipendiat i Hovkapellet och debuterade 1938. Som solist har han framträtt i svensk och utländsk radio. 1940 medverkade K. i Fylkingens turné till Berlin. Han är medlem av Andrén-trion, vilken bildades 1941. Känslosam stil (ty. Stil der Emp-findlichkeit) brukar man benämna det tonspråk, som vid 1700-talets början uppstår inom den neapolitanska operaskolan, den instrumentala monodin och särskilt hos de italienska violinisterna (Tartini, Geminiani, Veracini, Locatelli m. fl.) och som sedermera upptages och omvandlas genom införande av galanta stildrag hos den nya instrumentalstilens mästare (Mannheimskolan, de tidigare wien-klassikerna m. fl.). Karakteristisk för k. s. är den starkt känslomättade har-moniken med det ”neapolitanska ackordet” och fasta dissonansbildningar (se Karakteristiska dissonanser) samt genom nästan stereotypt uppträdande förhållnings-artade dissonanser i slutfallen (”Seuf-zer” etc.). Köchel, Ludwig (Ritter von), studerade vid universitetet i Wien (dr 1800—1877, österrikisk musikforskare, jur.), var 1827—42 prinsguvernör vid hovet (kejs. råd 1832, adlad 1842), 1850—52 skolråd i Salzburg, bodde sedan i Wien, där han sysslade med botanik och mineralogi och skrev en rad märkliga musikvetenskapliga ar beten: Ueber den Umfang der Produk-tivität W. A. Mozarts (1862), ett förarbete till det grundläggande bibliografiska arbetet Verzeichnis sämtl. Tonwerke W. A. Mozarts (”Köchel-Verzeichnis” 1862, kompletterad i Allgemeine Musikzeitung 1864, 2 uppl. av P. Waldersee, 1905), J. J. Fux (1872)', Originalbriefc Beethovens an den Erzherzog Rudolf (1865) m. m. Köhler, Inez Karolina, f. 21/11 1900, operasångerska (sopran), elev vid konservatoriet i Stockholm 1918 -—-21 (musiklärarexamen), har bl. a. studerat för Haldis Ingebjart, Pietro Zeni och Britta von Vegesack. 1924—-26 var hon engagerad vid Hagateatern i Stockholm, 1925—28 vid Stora Teatern i Göteborg, 1930—31 vid Odeon-teatern i Stockholm och vid Vasatea-tern 1932. 1934 debuterade fru K. som Tosca på Kungl. Teatern. Bland hennes roller må nämnas Aida, Leonora i Trubaduren, Giulietta i Hoffmanns äventyr, Elsa i Lohengrin, Elisabet i Tannhäuser, Leonora i Fidelio, Grevinnan i Figaros bröllop, Donna Anna och Donna Elvira i Don Juan samt Nedda i Pajazzo och dessutom ett antal operettpartier. Kör (fr. grek, choros, ”dans”) kallades i det antika dramat den deklamerande (unisona) samfällda sång, varmed de dansande (choreuterna) beledsagade sina rörelser. I den kristna kyrkan fick körsången (här troligen traderad från den judiska synagogal-sångenj stor betydelse, till en början som menighetssång oöh nådde från Ambrosius och Gregorius en mycket hög konstnärlig odling (se Kyrkomusik och Gregoriansk sång). Den flerstämmiga sången under medeltiden torde oftast ha varit uppblandad med 1. stödd av instrument. Fr. o. m. Palestrina har a cappella-sången haft stor betydelse, särskilt inom den katolska kyrkan, medan inom den evangeliska den instrumentalt beledsagade körsången varit övervägande. Under 1500-talet uppstod med madrigalsången och andra världsliga körvisor (den humanistiska ode-sången m. m.) en profan körsång, som (jämte ideologiska inflytanden från det grekiska dramat) kom att förbereda operan och orotoriet? vars kör