635 Lachner—Lalo 636 gått förgängelsen. Däremot lever ännu i viss mån hans 8 utmärkta orkestersviter. — Lit t.: M. v. Schwind-O. Weigmann, Die L.-Rolle (1904), A. Würz, L. als dramatischer Komponist (diss. 1927). Lachner, I g n a z, 1807—1895, sydtysk komponist och dirigent, var i München violinelev av Molique och violinist vid Isartortheater, följde sin broder Franz L. till Wien, där han blev violinist och repetitör vid Kärnt-nertortheater (1825 vice kapellmästare) och organist vid evangeliska kyrkan, kom 1831 till Stuttgart som kapellmästare och sånglärare vid hovteatern, beklädde från 1842 en liknande befattning i München, anställdes 1853 som förste kapellmästare vid stadsteatern i Hamburg, var 1858—61 hovkapellmästare i Stockholm och verkade därefter till 1875 som förste kapellmästare i Frankfurt a/m. L. lär ha varit en gedigen och kunnig orkesterledare, som emellertid i Stockholm hade oturen att efterträda den geniale For oni. Han komponerade en rad operor, baletter och annan scenmusik, mässor, symfonier, kammarmusik, pianostycken och sånger samt tillfäl-lighetsmusik (musik till Oscar I:s begravning och till Karl XV: s kröning m. m.). — Lit t.'. A. Lindgren, Svenska hovkapellmästare (1882), SMT (1895 16/3). Lachner, Vinzenz, 1811—1893, sydtysk komponist, broder till Franz och Ignaz L., var från 1936 verksam som organist vid evangeliska kyrkan i Wien, 1836—73 dirigent i Mannheim och 1884 konservatorielärare i Karls-ruhe, komponerade uvertyrer, manskvartetter och en pianokvintett m. m. Lacrimo'sa (lat.), ”tårefull”, begynnelseordet i Dies-irae-sekvensens 10-de strof. De mest kända tonsättningar över l.-texten förekommer i Mozarts requiem och i Cherubinis c-moll-requiem. Lagrimo'so (it.), ”klagande”, vemodigt. Lai, 1 a i s (fr., eng. lay, ty. Leich), en troligen ur sekvensen genom inrim och raduppdelning uppkommen medeltida form med strofer av olika längd. L. härstammar från Bretagne. Talrika 1. finns bevarade i notskrift. — Lit t.: G. och E. Hüsing, Deutsche Leiche und Lieder (1932). Lail, Lorri, norsk-svensk sångerska (mezzosopran), studerade i Norge, Schweiz, Frankrike, England och i Stockholm för bl. a. Dagmar Gustafsson, debuterade 1935, var 1938 —39 engagerad vid operan i Danzig (Ulrika i Maskeradbalen, Irmentraut i Vapensmeden, Hans1 i Hans och Greta, Silla i Palestrina, Fru Ström i Muntra fruarna m. fl. roller), har därefter ofta framträtt som solist i Stockholm, Köpenhamn, Helsingfors, Oslo och svenska landsorten. Lakmé, opera av Léo Delibes, texten av Edmond Gondinet och Philippe Gille (sv. övers, av Ernst Wallmark), uppf. f. f. g. i Paris 14/4 1883, i Stockholm 15/1 1890, 1/1 1944 spelad 129 ggr i Stockholm. Lalin, Johan Samuel, 1769— 1796, operasångare m. m. (son till Lars Samuel L.), blev redan vid 10 års ålder Musikaliska akademins stipendiat, elev vid Kungl. Teatern 1782, där han sedermera anställdes, gick 1788 i militärtjänst och deltog i fälttågen 1788 och 1789, återtog därefter sin befattning vid teatern. — Lit t.'. F. A. Dahlgren, Anteckningar om Stockholms teatrar (1866), F. Hedberg, Svenska operasångare (1885). Lalin, Lars Samuel, 1726— 1785, ämbetsman, sångare och musik-organisatör, var textförfattare till operorna Syrinx (musiken av Händel m. fl.) och Acis och Galathea (musik av *Johnsen m. fl.), stod i spetsen för kavaljerskonserterna på Riddarhuset, var från 1773 aktör och sångare vid Kungl. Teatern, där han 1773—83 även var sångmästare. 1771—72 var han sånglärare vid Musikaliska akademins läroverk. Lalo', Édouard Victor Antoine, 1823—1892, fransk kompositör av spansk härkomst, studerade i Lille och vid konservatoriet i Paris för bl. a. Habeneck, gjorde sig först känd som kammarmusikspelare (altviolinist). Hans tidigaste verk var också helt ägnade kammarmusiken (stycken för violin och piano, violinsonat m. m.). L:s stil utmärkes av en färgrik, impressionismen förebådande harmonik, en flödig men stundom något