717 M an nhei mskolan—Manskvartett 718 helmitrion, blev 1922 andre dirigent vid Göteborgs orkesterförening, där han 1924—39 var förste kapellmästare och konstnärlig ledare, är sedan 1939 kapellmästare vid Radiotjänst och lärare i dirigering vid musikhögskolan från 1945 med professors titel. Som gästdirigent har M. utom vid konsertföreningen i Stockholm framträtt i Oslo, Köpenhamn, Helsingfors, Berlin, Dresden, München, Praha, Wien och Budapest och har därvid gjort en bestående insats som främjare av svensk musik i utlandet. I Göteborg tog han initiativet till de nordiska musikdagarna (från 1937), genom vilka han skapade ett komplement till de vart fjärde år återkommande allmänna nordiska musikfesterna. — M. är en impulsiv, eldig och temperamentsfull musikernatur av starkt dynamisk läggning. Han har som dirigent framför allt odlat nordisk tonkonst (Sibelius, Nielsen, Sten-hammar, Atterberg och Berwald). — Litt.-. H. Malmberg i Röster i Radio 1941 nr 1 samt uttalanden i samma tidskrift vid femtioårsdagen 1944. Mannheimskolan, den komponistgrupp omkring det berömda hovkapellet i Mannheim, som under 1700-talets förra hälft verksammast bidrog till skapandet av den nya instrumentalstilen. Deras tonspråk förelåg visserligen redan färdigbildat i sina detaljer hos den känslosamma stilens företrädare i Italien (neapolitanska operaskolan och violinkomponisterna) samt hos de franska clavecinisterna (se Galant stil), men sammansmältningen av dessa stildrag till en gemensam stil försiggick dock i Mannheim. Utmärkande för denna nya instrumentalstil var symmetrisk periodbyggnad, homofont skrivsätt, kontraster mellan temata (och den därmed sammanhängande utbildningen av sonatformens andra tema), ersättandet av terrassdynamiken med crescendo-diminuendo samt (senare) bortfall av generalbasinstrumentet. M.-s förnämsta företrädare var Joh. Stamitz, Fr. Xaver Richter, A. Filtz, Chr. Canna-bich, J. Toeschi, Fr. Beck, E. Eichner, Karl och Anton Stamitz, J. Fränzl, W. och J. B. Cramer, P. Winter och abbé Vogler. Genom Ignaz Holzbauer Tor Mann. och senare Dittersdorf och Mozart spred sig den nya stilen till Wien, genom Boccherini till Italien, genom Schobert och Gossec till Frankrike samt genom abbé Vogler och J. M. Kraus till Sverige. I Wien förädlades och fördjupades den i klassisk riktning genom Haydn, Mozart och den unge Beethoven. I Mannheim kom den genom abbé Vogler under allt starkare inflytande av den litterära Sturm und Drang och ledde genom dennes elever C. M. von Weber och G. Meyerbeer direkt över till romantiken. Mano destra (it.) ”höger hand”, anvisning vid pianospel. Manon [manå'], opera av Massenet, texten av H. Meilhac och Ph. Gille efter abbé Prévosts roman M. Lescaut (sv. övers, av Fritz Arlberg), uppf. f. f. g. i Paris 19/1 1884, i Stockholm 18/1 1896. Manon Lescaut [leskå'], opera av Puccini, texten efter abbé Prévosts roman (sv. övers, av Oscar Ralf), uppf. f. f. g. i Turin 1/2 1893, i Stockholm 22/11 1929. Mano sinistra (it.) ”vänsterhand”. Manri'co, tenorparti i Verdis opera ^Trubaduren. Manskvartett, den fyrstämmiga manskörsången, oftast med koriskt besatta stämmor, har odlats i Sverige