749 Meyerbeer 750 Meyerbeer, Giacomo (Jakob L i e b m a n n Beer), 1791—1864, tysk-fransk kompositör av judisk börd, fick tidigt en omsorgsfull musikalisk fostran bl. a. av Clementi i piano, Zelter och abbé Vogler (1810 —12 i Darmstadt samtidigt med C. M. von Weber), uppförde utan nämnvärd framgång redan under Darm-stadt-tiden kantater och operor, gjorde däremot större lycka som pianist i Wien. Där sammanträffade han med Salieri, som rådde honom att för utbildning av sin melodiska stil studera i Italien. Efter att 1814—15 ha vistats i Paris och London reste han 1816 till Venedig, hade i Italien större lycka med sina operor Romilda e Co-stanza (Padova 1818), Semiramide riconosciuta (Turin 1819), Emma dl Resburgo (Venedig 1820, uppf. samma år i Berlin som Emma von Roxburg, har senare kallats Emma von Leices-ter) m. fl. Den lärde kontrapunktikern från abbé Voglers skola hade blivit italienare, vilket Weber förebrådde honom, då de 1824 sammanträffade i Berlin. Åren 1824—30 komponerade M. föga, 1826 slog han sig ned i Paris för att iscensätta sin sista italienska opera 11 crociato in Egitto (komponerad i Venedig 1824) och här stannade han ända till 1842. Under denna tid tillkom två av de verk som ha levt fram till våra dagar, nämligen Robert le Diable (1831) och Hugenot-terna (Les Huguenots, 1836), vilka förskaffade honom både ära och rikedom. Sedan Hugenotterna med stor framgång hade uppförts i Berlin utnämndes M. till generalmusikdirektor och blev bofast i den preussiska huvudstaden för återstoden av sitt liv, även om han alltid uppehöll livliga förbindelser med Paris, där han dog under ett tillfälligt besök. För Berlin komponerade han Fältlägret i Schlesien (Das Feldlager in Schlesien, 1844, med Jenny Lind). 1848 skrev han sin tredje världssuccé Profeten (Le Prophète, f. f. g. i Paris 1849). Icke förrän 1854 följde Nordens stjärna (L’étoile du nord) och 1859 Dinorah (Le pardon de Ploermel); efter hans död uppfördes Afrikanskan (L’Africaine, 1865). Första versionen av detta — mästarens kanske förnämligaste verk Giacomo Meyerbeer. Litografi av P. Maurou. — påbörjades 1838 och förelåg färdigt 1842 och fick innan det nådde sin slutgiltiga form ännu en genomgripande överarbetning (under titeln Vasco da Gama) 1860. M. hörde till sin samtids mest uppburna musiker, vilket han fått sona med våldsamma angrepp, som av tyska kritiker med Wagner i spetsen under generationer riktades mot hans konst och även mot hans person. Det är sant, att han stundom är ytlig och ofta hemfaller åt yttre effekter. Detta till trots lever otvivelaktigt ännu flera av hans operor, vilket av hans samtida och föregångare väl egentligen endast Mozart skulle kunnat berömma sig av —- detta tack vare uni-versaliteten i uttrycksmedlens till-lämpning, i vilket avseende han står i jämnhöjd med Wagner och Verdi. Hans rytmiska fantasi torde inte överträffas av någon; i melodisk plastik står han vid sidan av Rossini. — Utom som operakompositör har han framträtt med scenmusik, fyra populära fackeldanser för biåsorkester, festmarscher, kantater, a cappella-sånger, solosånger och pianostycken. — L it t.: L. d’Auriac, M. (1913 i Les maitres de la musique, 2 uppl. 1930); Henri de Curzon (1910 i Musiciens célèbres); Julius Kapp, G. M. (ty.