753 Millöcker—Minnessång 754 sig till gruppen Les six, är en av de mest produktiva av de franska modernisterna, genial men ojämn, melodiskt uppfinningsrik men med en skärande polytonal harmonik, som gör många av hans verk onjutbara för andra än de mest modernistfrälsta. Och dock når särskilt körerna i hans sceniska mysteriespel Columbus (Berlin 1931) stundom en gripande verkan, som ger hopp om, att M. för en framtid kommer att framstå som en av vår tids märkligaste skapande musiker. Han har skrivit operor, baletter, kammarmusik (däribland en rad stråkkvartetter, sonater för olika besättningar), orkesterverk (6 sinfonior för liten orkester, symfoniska sviter m. m.) och sånger (däribland Deuæ poèmes de Coventry Patenore, 1932). Som skriftställare har han framträtt med Poly-tonalité et atonalité (i Revue musi-cale 1923), Études (1926) och en självbiografi i L’écran des musiciens (1930). M. är numera verksam i U. S. A. — Litt.: A. Cæuroy, La musique francaise möderne (1922). Mi'llöcker, Carl, 1842—1899,österrikisk operettkomponist, var elev vid konservatoriet i Wien, blev 1864 teaterkapellmästare i Graz, 1866 vid Harmoniteatern i Wien och var från 1869 anställd som kapellmästare och komponist vid Theater an der Wien. Av M:s mer än 20 operetter, vartill kommer musiken till ett otal farser och folkskådespel, lever ännu Tiggarstudenten (1882) genom sin melodiska ingivelse och sitt äkta österrikiska gemyt. Bland andra verk av honom, som fortfarande syns på repertoaren, må nämnas Gasparone (1884), Grevinnan Dubarry (1879) och Der arme Jo-nathan (1890). — Litt.: Preiss, K. M. (ty. 1905); W. Seymer, Operettens mästare (Röster i Radio 1942, nr 22). Milstein, Na t han, f. 1904, rysk violinist, var elev vid konservatoriet i Odessa och av L. von Auer i Petersburg, företog 1923 sin första ryska turné tillsammans med W. Horowitz och räknas efter sin debut i Berlin 1925 som en av samtidens bästa violinister. Sedan 1928, då M. debuterade under Stokowsky med Filadelfia-orkestern, är han mest verksam i U. S. A, Carl Millöcker. Mime, tenorparti i Wagners scenfestspel ^Nibelungens ring. Mimi, den kvinnliga huvudrollen (sopran) i Puccinis opera *Bohème. Mineur (fra.) se Min or e. Minnesång (ty. Minnelied ”kärlekssång”). ”Den tyska ridderliga lyriken, m.-en, var samtidig med den franska trubadur- och trouvèresången och de bägge konsttypernas byggnad är i många hänseenden så lika, att man ej kan förneka den tyska diktningens avhängighet av den franska (så mycket hellre som man funnit några av de tyska melodiernas origi-nalavfattning bland de franska sångerna). Dock hade redan i slutet av 1100-talet den tyska höviska poesin i hög grad befriat sig från den romerska kärlekskultens ensidigheter och ’minnepoesin’ fick en mera ideell, mindre realistisk, mera hjärtevarm, nästan religiös inställning till kärleken. Samtidigt med att minnesångaren riktade sig till kvinnan innefattade han i denna dyrkan även jungfru Maria, alla mödrars moder. Måhända sammanhänger denna relativa moraliska överlägsenhet med det förhållandet, att den tyske riddaren själv föredrog sina sånger och endast helt sällan lät sin knape, sin spelman beledsaga dem instrumentalt. Däremot överväger så mycket mera en intagande naturlyrisk stämning och intet folk har heller så som det tyska besjungit