755 Minore—Moberg 756 skogen” (C.-A. Moberg). Bland mängden av diktare må nämnas Dietmai’ von Aist, Spervogel, Wolfram von Eschenbach, Walter von der Vogel-weide, Tannhäuser, Meister Heinrich von Meissen kallad Frauenlob. — Liksom vid trubadursången var textdiktare och tonsättare samme person och man höll styvt på sin komponist- och diktarära. En ”Tönedieb” var illa ansedd bland m.-arna. Varje melodi (Ton) hade sitt eget namn (ein süsser Ton, ein langer Ton etc.). Medan trouvèresången med sin härledning ur dansen var käck, frisk och av omisskännlig dur- 1. mollkaraktär, lever m.-en snarare i den gregorianska koralens värld, överraskar med sin innerliga ton och sitt djup. Formen är besläktad med sekvensens och m.-erna är ofta uppbyggda i barform. Uppteckningarna har skett i kvadratnoter 1. med s. k. gotiska neumer. Beträffande rytmiken står vi inför samma problem som vid trubadursången, ja de är snarare svårare än där, eftersom m.-en ej är strofisk som folkvisan 1. dansen utan oftare genomkompone-rad. De tyska m.-arna var dessutom olärda män och deras melodier har sålunda upptecknats av andra. Huru noggrant detta skett vet vi givetvis icke. — Litt.: Fr. Gennrich, Das Formproblem des Minnesanges (1931), W. Fischer, Der stollige Strophenbau im Minnesang (1932). Minore (it.), min eur (fra.) ”den mindre (tersen)”, molltonart, d. v. s. tonart med liten ters. Termen användes för att beteckna mollmellansats i en dursats. Mirlitons [-tå'] (fra.), gemensamt namn för sådana hjälpinstrument, som har till uppgift att färga 1. förstärka tonen medelst en membran, förekommer i primitiva musikkulturer men också i jazzband och som lek-saksinstrument (t. ex. när man ”blåser på kam”, d. v. s. gnolar mot tänderna i en kam genom ett mellan läpparna och kammen placerat papper). •—-Litt.: C. Sachs, Handbuch der Musikinstrumente (2 uppl. 1930, s. 119 f.). Missa (lat., messe fra.) mässa. M issa'le, mässbok, innehåller (utom de av prästen talade liturgiska tex terna) ordinariemelodierna jämte ”as-persio” och ”benedictiones”. Missa pro defunctis (lat.), själa-mässa för de döda, dets. som r e -q u i e m. Missa solemnis (lat.), mes se solennel (fra.), högmässa, festmässa, har ofta en rik korisk och instrumental gestaltning. Misterio'so (it.) ”mystiskt”. Mitropoulos, Dimitri, f. 1896, grekisk dirigent, studerade till 1919 vid Odeon i Aten, har varit repetitör vid statsoperan i Berlin, dirigent för symfoniorkestern i Paris m. m. och verkar sedan 1936 i U. S. A., där han sedan 1937 är dirigent för Minnea-polis symfoniorkester. Mixolydisk kyrkoton, m. kyrko-tonart har i svenska koralboken av 1939 följande koraler: nr 62, 132, 147 (under ”Annan mel.”, 610, 28, 133. Se vidare Kyrkoton och Ky r ko-t o n a r t. Mixtu'r (efter lat. mixtura ”blandning”), i flerstämmig sats ett antal sinsemellan osjälvständiga stämmor, som fördubblar varandra i prim, oktav, kvint (duodecima), i undantagsfall även i ters (decima) och sep-tima. M. användes vid orgelspel för att ge viktiga stämmor glans och färg. Besläktat med m. är maneret i instrumentalsats (särskilt i orkester-och pianosats) att fördubbla basarna i underoktav (ev. även i överkvint) 1. att fördubbla melodiförande stämmor i parallella terser 1. sexter, likaså att i impressionistisk stil fördubbla stämmor i kvint 1. kvart, ja t. o. m. att föra hela ackordkomplex i medrörelse. Mjaskovskij, Nikolaj Jakovle-vitj, f. 20/4 1881, rysk kompositör, var 1906—11 elev hos *Rimskij-Korsakov och “Ljadov i Petersburg, blev 1921 lärare i komposition vid konservatoriet i Moskva, anses vara den bästa ryska symfonikern mellan Glazunov och Sjostakovitj. Han har skrivit 8 symfonier, symfoniska dikter (med ämnen hämtade från bl. a. E. A. Poe och Shelley), stråkkvartetter, pianosonater, violoncellsonat m. m. — Litt.: V. Belajev (i The sackbut maj 1925). Moberg, Carl-Allan, f. 5/6 1896, musikforskare. Efter studier vid